Göteborgsposten – 5 april 1872, sida 1

rens majoritet nära, gifves åt en mening den der vid ett flyktigt betraktande af yttre sakta ej synes vara utan grund. Med undantag af det armeförslag, hvars öde kan afskräcka en departementschef ifrån att åt fosterländska reformer egna sin tankes och sitt arbetes bästa krafter, har, såvidt vi erinra oss, ej någon af de synnerligen genomgripande förändringar, som otvitvelaktigt stå på dagordningen, blifvit ännu förslagsvis utförda. Men ligger ej anledningen härtill till större delen hos oppositionen sjelf? När det nu vid rodret sittande kabinettet bildades, vardt det genast helsadt såsom en öfvergångsminisiör. Landtmannapartiets ledare gaf detsamma ett nådens år, men hvad deröfver var, det skulle ej godvilligt medgitvas, Från annat inflytelserikt håll tastställdes inoch utflyttningen i rådkammarens lediga lägenhet skola försiggå till våren-, och under allt detta ha de djupa lederna inom landtmannapartiet skriat och skria ännu liksom Vielgeschrei i Den Stundeslöse: Skriver I ikke, Karle? Hvorfor skriver I ikke? Tydligt är att på detta sätt måste uppstå viel Geschrei und wenig Nollev. De förarbeten som skola bereda ett från regeringen utgånget mera genomgripande reformtörslag äro många och omfattande. En minister måste ställa större anspråk på en sådan sin arbetsprodukt än hvad en ansvarslös motionär inom en kammare behöfver göra. När de maktegande inom representationen nu försöka allt för att idkeligen påminna ministåren om att dess tillvaro snart skall taga en ända, då måste helt naturligt den för initiativerna nödiga energien slappas, synnerligast som den telaktiga inrättningen af vår bögre administration kan, reformplaner förutan, gifva en departementschef fullt upp att göra. Rättvisans stränga gudinna bar nu säkerligen blifvit blidkad genom det försoningsoffer, som våra politiska landtmän bragt henne. Vi fråga derfore: vore det ej skäl att förlänga det nu gällande kontraktet om rådskammarens innehafvande till en ötverenskommelse på obestämd tid? Uppsägningerätten förblir ju ändock iltid en riksdagens tillhörighet. Under tiden kunna de unga män med landtlig sinnesart, om, placerade i åtskilliga bland de vigtigare utskotten, der tilltaga i ålder, också tillväxa i visdom. Och må sedan det, som af den nuv. egeringen underlåtits eller felaktigt utförts. eerkställas eller förbättras af hvad partiet, astän icke landet, i sitt innersta dock önskar — af en landtmannaministår. —