Göteborgsposten – 5 april 1872, sida 1

att ni kan göra hvad ni behagar till dess jag utfört den, då ni utan tvifvel skall vara färdig att mottaga er andel af viasten. — Nå, ni förstår väl att jag ej hade någon mening med hvad jag sade om att knäcka in en skalle, sade Grogram. Men hvad det andra beträffar, så kunde jog ej hjelpa det. Huru skulle jag kunnat veta att hon skulle känna igen mig? Huru skulle jag kunnat veta att hon skulle fatta tag i sin barnunge och tillsäga honom att ej komma nära mig, liksom om jag skulle halt någonting på mig som varit smittosamt? — Gjorde hon det? sade mr Pentweazle. — Ja, det gjorde hon. Och en fasligt otäck unge var det, så mycket jag kunde se af honom — alldeles lik den stackarn George, samma ansigtsuttryck som han hade då han försökte att begå något knep emot mig. — Huru länge var ni i huset? Hade ni tid att se er omkring och finna huru det såg ut — om det var komfortabelt, väl möbleradt o. s. v.? — Jag var inne der, efter min beräkning omkring två minuter, sade Grogram, och jag såg mig omkring samt tyckte att det såg riktigt trefligt ut, just sådant som jag ville ha det i min stuga — med fri mat dertill och en liten dagspenning till öl och tobak! — Och hon tog en stursk min på sig och var förolämrande i sina uttryck? Jag tror ändock att vi skola kunna stäfja hennes högfärd en smula, sade mr Pentweazle vildt. Grindakterska och favorit hos de unga karlarne och, efter byfolkets utsago, föremål för en trädgårdsmästares tillbedjan, vill hon dertill som en riktig dame ha sin son uppfostrad till gentleman! Har man hört på maken! Vi kunna låta dem veta något om vi vilja! Förrymd deporterad, sade hon! Nå än den förrymde fånge som blef dödad då han sjelf försökte döda då? Om hon fräser kan jag fräsa också! Om hon visar tänderna kan jag visa mina! Om hon hotar att taga språng, skall jag sjelf taga språng och må hon då taga sig till vara!