Göteborgsposten – 5 april 1872, sida 1

Norrköping. Göteborg d. 5 April 1872. Vare det långt ifrån oss att vilja ur glömskans graf uppkalla det decharge-betänkande, som aldrig annorstädes bort hafva sin plats. Andra kammaren har -med gillande lagt konstitutionsutskottets famösa utlåtande i denna sak till handlingarne och allmänna opinionen inom landet har, såvidt vi formå bedöma densamma, med ogillande vidtagit samma åtgärd med afseende på kammarens beslut. Det är hufvudsakligen icke om utan i anledning af dechargebetänkandet som vi önska yttra några ord. Men dessförinnan torde det ej vara ur vägen att taga något litet i skärskådande ett argument mot den afgångne krigsministerns tadlade rådslag, hvilket gör anspråk på uppmärksamhet genom sin beskedlighet eller derigenom att detsamma, under antaget sken af välvilja, tillfogar ett kort men innehållsrikt -men till sitt annars ej ovävliga bedömande. Hvarför kontrasignerade just hr Abelin detta regeringsbeslut om rekrytåldern och hvarför skedde detta endast några få dagar före hans trånträdande från krigsportföljen? Var ej detta att båna en öfvermäktig motståndare, nemligen landtmannapartiets segrande folkhär? Var det ej, såsom en talare på Göteborgsbänken i Andra kammaren har uttryckt saken, ett beteende likt den parthiske ryttarens som, stadd på flykt, vänder sitt hufvud och sin hand för att låta pilen nå åtminstone en hatad törsöljares bröst? Vi skulle för vår ringa del vilja fråga den ärade representant, på hvilken vi med de sista orden syfta, huruvida ej den här begagnade bilden egentligen endast utgör — för att tala med den talangfulle författaren till Den siste Athenaren — eett kastspjut slungadt emot de fientliga lederna i krigarens lofliga uppsåt att såra och döda? Ty ej lär en fantasi sådan såsom hans, hvilken eger förmåga att åskådliggöra för sig sjelt de bilder, hon uppdiktar, på allvar upptäcka någon likhet mellan vår afgångne humane och förståndige krigsminister samt den flyende parthern. Och tillika skulle vi vilja, medan vi i allt fall hafva ordet i fråga om denne representants uppträdande, hemställa huruvida hans historik öfver föregående beslut i rekrytfrågan icke var, åtminstone i en punkt, bristfällig. Den byråkratiska regering som år 1838 satt vid styret, yttrade talaren, vågadeej nedsätta rekrytålderns maximum längre än till 30 år, och den icke uttalade sluttöljden häraf skulle då förmodligen vara att den regering, som nu beslöt ett ytterligare sänkande af detta maximum, är ännu mera vågsam, än mera byråkratisk, Huru eger emellertid den ärade talaren sig så nogsamt bekant att 1838 års minister velat gå längre i denna riktning men ej vågat det? Allt antyder tvärtom, och icke minst den omständigheten att inom de tvenne jordegande stånden, adel och bondestånd, ingen enda röst, efter hvad som uppgifves, höjde sig till försvar af konstitutionsutskottets anmärkping, att intet tvifvel då fanns hos någon om åtgärdens laglighet, undantagande hos utskottet sjelst — detta utskott som visade sig mäktigt att vid en riksdag producera 104 anledningar till anmärkning. Kan icke orsaken till att rekrytålderns maximum då sänkes endast till 30 år belt enkelt ligga deri utt de militära åsigterna då för tiden ej kräfle annat eller mera än hvad som stadgades. )lka tiders taktik ställer nemligen olika anpråk på rörligheten hos soldaten. Det har ynts oss vigiigt att i förbigående erinra om lessa ting, onär Andra kammarens bockar ha, åsom det visar sig af de nya i rekrytoch parbanksfrågorna väckta motionerna, mycken ikhet med Thors i det fallet att de resa på ig igen sedan de blifvit slagtade. Skälet till att hr Abelin lät sig angelä