Göteborgsposten – 3 april 1872, sida 1

jag tro att jag skulle bli så grundligt stukad. Hon var just en qvinna af rätta sorten! Förklädnad, hår och skägg, som jag låtit växa, alltsammans tjenade till intet. Hon fräste som en arg katta och skrek sitt -Bort härifrån! och bort gick jag också. Ja bevars, ungen kom ganska riktigt in, som den lille mannen trodde att han skulle göra, och det var ett mycket smickrande sätt hvarpå hon presenterade mig för honom. Cå ej nära den mannen! skrek hon, jag vill ej ha mitt barn besmittadt! Och jag som skulle tala så mildt och vackert med den der ungen, och hon skulle säga mig allt som rörde hans uppfostran och skolgång och sådant! Jag trodde ju från första stund att den här kommissionen skulle bära åt fanders och det sade jag honom; men med all sin skarpsinnighet har han ibland ej sundt förnuft. Kanske att allting nu skall bli upp och nervändt, så att han skall börja gräfva och göra allt kroppsarbetet och jag taga på mig glasögon, kläda mig i svalstjertrock och pladdra och bocka och krusa — Han tycktes erfara någon lindring af att gifva sina känslor luft i ord, ty han fortsatte genast: — Bort härifrån! ropade hon. Ni är en förrymd deporterad, och om jag någonsin får se er mer här i trakten, skall jag underrätta Polisen, sade hon. Och bort skall jag, derom är ej tu tal! Den lille mannen kan nog vara bra på sitt sätt! han har ett skarpt hufvud och låter ej afskräcka sig af någonting. Men så har han ej heller någonting att frukta; han har ej fått ett rep kring halsen som jag har, och det är bra stor skilnad mellan att hålla i handtaget på stekpannan eller att bli stekt! Jag är ej stort bättre än en markatta som han häller i ledband; men jag börjar tröttna vid det här nu, och om han skakar piskan mot mig skall jag visa honom tänderna! Der borta ligger stationen, och jag ser honom ej på vägen; alltså skall jag träffa honom på stationen och der få omtala alltsammans. Jag önskar att det funnes en krog på vägen dit. Jag tror att några droppar rom skulle