sig till godo den gamle ståtsmannens åstgter i närvarande fall. Man tillochmed insinuerade, att påfven skulle söka skydd hos Thiers, hvilken kände sig häraf onekligen smickrad. Nu tramkastades den planen — och Thiers skyndade att göra den till sin — att romerska curian skulle uppbjuda hela sitt inflytande för att återvinna åt Frankrike dess genom kriget mioskade inflytande i Europa. Den napoleonska politikens fel, såsom Thiers kallade dem, skulle utjemnas och grunden läggas till en ny uppblomstring tör Frankrikes makt. Allt bvad som med och utan Frankrikes medverkan skett i Europa under de sista tjugo åren skulle omgöras, och konungariket Italien skulle åter sprängas sönder i småstatsfragmenter, medan curian skulle underhålla en partioenighet inom Tyskland, som lade hinder i vägen för dettas enhetsarbete. I Rom gick man i sin ifver ännu längre och beslöt att begagna det polska elementet, hvilket alltid är tjenstfärdigt, då det gäller någon europeisk eldsvåda; och man har äfven hört omtalas tanken på anstiftandet af en ny polsk revolution, af hvars utbrott man skulle kunna begagna sig. Hvad del Thiers kunde ha i denna sista sak, känner man ännu icke; troligast är, att han i afseende på polackarne alls icke öfverensstämt med den romerska curian, för att icke reta emot sig Ryssland. Emellertid kunde Thiers icke hålla sig ifrån att utveckla sin italienska politik, så fort som romerska frågan förekom inom Frankrikes nationaltörsamling, d. 22 Juli förlidet år. Han förklarade temligen tydligt, att om han erkände sakernas nya ställning i Italien, så skedde det endast derför, att han ej kunde hindra dem. Han accepterade det skedda, emedan det ej kunde göras om intet annorlunda än genom ett krig, och ett krig var för Frankrike en omöjlighet Frankrike var allt jemt tillgitvet den hel. stolens oberoende, som det alltid försvarat och städse skulle försvara. Denna Thiers hållning, i förening dermed att han anstälde ett sändebud hos påfven, men icke hos det italienska hofvet, retade högligen ital.enarne och ingaf dem en helt naturlig misstro mot den regime, som nu kommit tiil makten i Frankrike. Denna misstro har sedan underblåsts från Tyskland. Bismarck kastade sig neml. en dag i öppen kamp mot de tyska ultramontanerna, hvilka lödo order ifrån Rom, och riktade med detsamma ett skarpt hugg mot polackarne, af hvilkas sträfvanden han bläste upp någonting stort, som han satte i samband med en plan hos Frankrike att genom att sammansluta de katolska intressena åtorvinna sin europeiska öfvervigt. Han lyckadas härmed åter göra Ryssland misstroget mot Frankrike, till hvilket ett litet närmande egt rum, och, som sagdt, underblåsa italienarnes misstankar. Den tyske prins Friedrich Carl, som nu reser och vederqvicker sig litet efter krigets strapatser, for till Italien, der hans besök blef en demonstration. Han försummade på ett uppseende väckande sätt pätven och dennes statsminister, men visade i stället en djup artighet mot italienska regeringen. Girvet är, att det goda förhållandet mellan Italien och Tyskland ytterligare stärktes, isynnerhet som man från Berlin ej tröttnade att upprepa. hurusom de båda makterna kämpade emot en gemensam fiende, påfven och hans svarta har, med hvilken deremot Frankrike allierat sig under Thiers ledning. Allt detta väckte mer och mer Europas uppmärksamhet, och man motsåg med spänning en vantad diskussion inom transka nationalsörsamlingen ang. Frankrikes framtida stallning ull påtrvemakten. I Frankrike visade man sig orolig, emedan man ej kunde hoppas, att Thiers skulle desavouera sin forna meuing om Italien och påfvemakten, och man kunde derfor vänta att den påstådda alliansen mellan Tyskland och Italien emot Frankrike, hvarigenom dettas framtida politik måste lörsvagas, skulle bli en verklighet. Tuierss förekom saken bringande till sin spets dermed, att han skyndade att utnämna forne franske ministern här i Sverige, Fournier, till saudebud hos italienska hofvet i Rom och att han afklippte den befarade debatten inom nationalforsamlingen, dervid understödd uf den ultramontane, men likväl äfven patriotiske biskop Dupanloup af Orlans, som var partiets chet inom forsamlingen. Men Thiers begick ätven det felet att yttra: Församlingen känner regeringens politik i den romerska frågan. Denna poluik utvecklades s.sthdet år och den; är allijemt otörändrad. Dessa ord äro ej af natur att afväpna italienarves misstro och skola i ej ringa mån motverka Fourniers bemödanden att söka försona Julien och pafven. Italien skall derför af sjelfoevarelselnstinkt fortfarande söka stöd i olt nära förhållande till Tyskland. Med oro se de franska parrioterna detta och klandra Taiers olycksaliga envishet att fasthänga vid politiska idealer, som for länge sedan förvittrat. Så uppträder Le Temps afgjordt emot tanken att göra Frarkrike till en vapendragare for katollCemen, sägande bl. a:: Den romerska frågan är en rent andlig fråga, som endast finnes till på grund at ew visst sätt att uppfaua trossakerna, hvarför franska regeringen börue visa den ifrån sig och tramualla sin inkompeteus i saken. Vi bora bänvisa på var offentliga rätt, sådan revolutionen grundlagt den, och hvars utmarkande urag är skilsmessa mellan den borgerliga och andliga oruningen. Frankrike ar stamorten tör det borge liga äktenskapet och medborgarues jemlikhet. Vi ha i regeringen sew protestanter, såsom Guizot, israellter, såsom Foulu, och (den positivistiske filosoten) LittI6 sitter i national