Göteborgsposten – 2 april 1872, sida 1

verket just icke håg för, icke en gång i Andra kammaren. Genom en motion af hr Wallden har frågan om främmande trosbekännares ställning till statskyrkan äfven denna gång dragits under riksdagens pröfning. Motionären har nemligen föreslagit, att riksdagen måtte hos K. M:t anhålla om förslag till ändringar i gällande författningar att främmande religionsbekännare äfvensom de, hvilka anmält sig till utträde ur svenska kyrkan och blifvit i annat, här i landet tillåtet religionssamfund upptagne, blifva för sina personer, sin inkomst af kapital eller arbete samt, om möjligt, jemväl för sin fasta egendom befriade från skyldighet att deltaga i underhåll af svenska statskyrkoförsamlingarnes resterskap och kyrkliga inrättningar, men, mot det att de erhålla rätt till deltagande i kyrkostämmas beslut om alla sådana folkskoleangelägenheter, hvilka icke särskilt angå religionsundervisningen, bibehållas vid skyldigheten att efter i lag stadgade grunder bidraga till folkskoleväsendets vidmakthållande och utvecklig. Lagutskottet har afstyrkt motionen i ett betänkande som i dag för andra gången bordlades i kamrarne, och dess räsonnement lyder hufvudsakligen sålunda: detta förslag berör på det närmaste den stora frågan om förhållandet emellan kyrka och stat i vårt land, eller huruvida vi fortfarande skola hafva en statskyrka, men så länge grundsatserna af en statskyrka erkännes, blir det för staten en ovilkorlig uppgift, att bereda henne erforderliga medel för sin existens såsom statsinstitution. I fråga om svenska kyrkan kan staten så mycket mindre-undandraga sig detta, som presterskapet hos oss har sig ålagdt icke blott att utöfva sjelfva lärarekallet, men äfven att bestrida vissa statsborgerliga förrättningar. Presten är på samma gång en kyrkans och en statens tjenare, det senare icke minst derföre just att kyrkan erkännes såsom statskyrka. Egenskapen af ovensk medborgare betingar skyldigheten att bidraga till fyllande af svenska kyrkans materiella behof, främst presterskapets afloning. Och om också efter det främmande trosbekännare fått tillåtelse att inom riket stifta egna religionssamfund, de till svenska kyrkan och dess presterskap utgående afgifter mindre äskadligt framstå såsom afgifter till staten, äro de,dock i sjelfva verket fortfarande sådana, afsedda att vidmakthålla en statsinstitution af stor omfattning och djup rot. De utgå, åtminstone på landet, till största delen som realonus at fast egendom. Skiljaktighet i trosbekännelse kan omöjligen gifva fastighetsegaren, som åtkommit fastigheten med ifrågararande onus, rättighet till befrielse derifrån. Detta är äfven olämpligt då fastigheten ofta, till och med under årets lopp, kan vexla egare, den ene tillhörande svenska kyrkan, den andre främmande religionssamfund och då fastigheter äfven samtidigt kan llhora flera personer med olika religionsbekännelser. De kyrkliga bidrag, hvilka icke utgå af fast egendom, äro i allmänhet jemförelsevis så obetydliga att en lagtörändring blott i denna del knappt kan anses af behofvet påkallad äfven om den icke vore stridande mot bidragens likställighet med en skatt afsedd för ett statsbebof; icke heller har motionären uppgifvit hur fyllnaden i aflöningen åt presterskapet skulle beredas i stället för de bidrag som komme att upphöra. I afseende på förslaget att främmarde trosbekännare skulle deltaga i kyrkostämmas beslut om folkskoleangelägenheter, som icke angå religionsundervisningen, påpekar utskottet det principvridiga i att dyiika trosbekännare skulie besluta gemensamt med svenska kyrkans medlemmar i angelägenheter som lagen hänför inom det kyrkliga området. Då folkundervisningen ordnades genom lagstiftningen ställdes den från början på kyrklig grund, emedan religionsundervisningen, kärnan i den medborgerliga bildningen, måste ingå såsom ett hufvudsakligt moment i folkskolans uppgift att bibringa sådan bildning. Kyrkostämmans beslut, fastän det icke särskildt angår religionsundervisningen, kan verka högst menligt på densamma och rengionsfrihetens grundsatser fordra att hvarje tillåten kyrkoförsamling bör få, utan ingrepp af olika tänkande, ostördt verka för sina ändamål. Hr Carlän, med hvilken hr Ribbing instämt, medgifver att så längre kyrkan är en statskyrka och dess tjenare fullgöra åtskilliga rent borgerliga funktioner, kunna ej främm :nde trosbekaunare befrias från nu utgående bidrag, men finner deremot både billighet och statsklokhet bjuda att i afseende på folkskoleangelägenheter alla medborgare behandlas lika utan afseende på trosbekännelse. Hr Mankell vill befria främmande trosbekännare från personliga afgifter och afgitter för inkomst af kapital och arbete till statskyrkans underhäll samt tillerkänna dem rättighet att på kyrkostämma besluta om folkskoleangelägenheter, som icke särskildt angå religionsundervisningen. Då af Första kammarens ledamöter i utskottet ingen reserverat sig — endast grefve Wachtmeister har anmält sig icke hafva deltagit i beslutet — och då af Andra kammarens 8 ledamöter blott 3 varit af skiljaktig mening torde kunna antagas det motionen ej heller kommer att föranleda någon åtgärd af riksdagen. Bevillningsutskottet har aflemnat sitt betänkande öfver tullbevillningen och dervid icke gjort många märkliga förändringar i nu gällande tullagstiftning, men uppskjutit pröfningen af tullsatserna å kaffe, socker, sprit och ether spirituosus. Man vill i afseende på de två förstvämnda artiklarne först afvakta riksdagens beslut, vid den gemensamma voteringen, om skyddsafgiften skall nedsättas eller icke, samt lösningen af den tvistiga frågan om mantalspenningarne. Bland gjorda hemställanden må nämnas att tullfribet föreslås för alla hufvudsakliga fiskvaror, således äfven för sillt. I den utförliga motiveringen anföres beträffande frågans internationella sida att det icke är den norske producenten utan den svenske förbrukaren som i verkligheten får vidkännas de ökade utgifterna, hvarföre afgiften måste synas Norge temligen likgiltig. Utskottets ordtörande frih. af Ugglas och hr Sääf hafva anmält särskildta