Göteborgsposten – 2 april 1872, sida 1

— Den är mycket klar nu, sade Grogram. Jag börjar att inse alltsammans. — Ja, då måste det verkligen vara klart, sade mr Pentweszle. Men nu kommer den verkliga svårigheten — hvad skola vi göra nu? — Det tjenar ingenting till att ni ser på mig, sade Grogram. Jag tror ej att jag kan råda till någonting; och om jag gjorde det, skulle det sannolikt befinnas oriktigt. — Sannolikt, sade mr Pentweszle. Nej, om mina ögon voro fästade på er, så var det blott under det jag sjelf funderade. Nu tror jag ej att vi skulle kunna få någon noggrannare upplysning än den vi redan ha fått, om vi också vankade en hel månad omkring på det här stället; derföre är min åsigt den att vi böra handla genast på grund af hvad vi redan fått höra. Har ni någonsin sett mrs Bradstock? — En gång då jag följde med George hem för många år sedan; men jag skulle ej nu kunna känna igen henne. — Det är ej derom frågan är; men tror ni att hon skulle känna igen er? — Hon såg mig blott under ett par minuter, och jag är mycket förändrad sedan dess. Jag var en smärt, rask karl på den tiden, och om jag sjelf får säga det så sågo flickorna ganska vänligt på mig då jag kom i min gardistuniform. Nej, hon skulle nog ej känna igen mig nu, sade Grogram i det han skakade på hufvudet. — Nå väl, då tror jag att det vore bäst om ni ginge och besökte henne, sade mr Pentweazle. En af oss måste göra det, och jag skall uträtta mer med att komma efteråt. — Ni vill att jag skall söka utforska om hon har någonting på samvetet? sade Grogram. — Utforska om hon har något på samvetet! upprepado mr Pentweazle. Ni! Det vore lika lätt för en elefant att gå på spänd lina. Nej, hvad ni har att göra är följande: ni går in i södra grindvaktarestugan och begär