Göteborgsposten – 2 april 1872, sida 1

Stockholms-korrespondens. D. 27 Mars 1872. Samtiden yttrar med anledning af dechargedebatten: man märker aldrig tydligare än vid stora tillfällen i huru små förbållanden man dagligen lefver — den utmärkte skriftställaren kunde hafva tilllagt: och i huru lyckliga! Ty om man borträknar en och annan talare i kamrarne, som dels möjligen mera enskildt har ministerbänken i sigte och dels från sydligare provinser medför mera sydländsk sinnesrörlighet, kan man hvarken i dechargedebatten eller i riksdagens sätt att reglera statsutgifterna observera dessa yttringar af ett hos representationen befintligt missmod, afspeglande de resp. kommittenternas, som teckentydare på vissa häll förut velat spåra. Man visar sin sjelfständighet. ger luft åt sin opinion om ett och annat, rangerar, enligt sin grundlagsenliga rätt, om statsbudgeten och räsonnerar i allmänhet om nödvändiga reformer; men på det hela gör man ändå rättvisa ät våra bestående förhållanden och åt regeringen, och man finner, när det kommer till afgörande, att flertalet af dessa så behöfliga förändringar icke äro så alldeles behöfliga eller ätminstone icke så brådskande. Det nyaste exemplet härpå är resultatet af alla de väckta motionerna om ändringar i kommunallagstiftningen, hvilket, utan öfverdritt, kan betecknas med formeln plus minus noll. Man kan taga en stark ansats utan att lyckas göra mer än ett helt litet hopp, och det skulle icke förvåna oss om vi få se den erfarenheten besannad äfven i grundskattefrågan. Möjligt är, såsom man sagt oss, att majoriteten i Andrakammaren vis-å-vis ministeren följt det franska ordspråket: il faut reculer pour mieuz sauter, och, nästa riksdag, efter de nya valen, tänker gå mera offensivt tillväga; men suppositioner äro inga bevis, och brådstörtade omkastningar bar man, fastän det kan se ut så, i sjelfva