Göteborgsposten – 27 mars 1872, sida 1

i sitt svarta fogelbo, skakade hand med squiren och aflägsnado sig. Två timmar senare hade han återförenat sig med Grogram. — Nå väl, sade mr Pentveazle, jag har tagit ett steg mot målet. Jag har gjort mig till vän med squiren och verit i hans redskapshus. Hvart och ett af hans redskap är märkt alldeles lika med det afbrutna spadskaft som ni har i er ego. Min första förmodan har blifvit styrkt — det var derifrån som spaden blifvit stulen. — Ah, sade Grogram, hvars ögon hade en sällsam glans och hvars tal var något suddigt som om han druckit, men jag har upptäckt långt mer än det. Hvad tror ni väl att jag upptäckt? Den qvinna som värdon talado om — den nykomna qvinna som bebor södra grindvaktarestugan — hvem tror ni väl att hon är? — Huru skulle jag kunna veta det? sade mr Pentweazle vresigt. Hvad har det att betyda? — Hvad det har att betyda? upprepade Grogram; jo ganska mycket, skulle jag tro. Denna qvinna är Martha Bradstock, hustru till George Bradstock, min gamle kamrat, som blef dödad under ett försök att fly. — För tusan! sade mr Pentweazle; det öppnar en alldeles ny utsigt för oss. IL Nästa morgon tillkännagaf mr Pentweazle sin afsigt att åtfölja Grogram till Gwynruthins by, och de begåfvo sig följaktligen dit tillsammans. De bade ämnat att stiga ur vid stationen; men under det de samtalade med sin vän jernvägsbokhållaren, fingo de af honom höra att den gånaste vägen för dem vore att medfölja ett stycke på andra sidan, och han skulle tillsäga lokomotivföraren att stanna midt på banan vid ett ställe der de skulle finna en gångstig, som skulle föra dem direkte till byn. Dessa instruktioner blefvo punkt