Göteborgsposten – 25 mars 1872, sida 1

warthska godset. Då namnet Pencarrov blifvit uttaladt, tog han sig en klunk ur sitt glas och yttrade: — Roger Pencarrow — ja; tänkte just att ni skulle vilja veta något om honom. — Hvad gaf er anledning att tänka det? frågade mr Pentweazle orolig. — Emedan han just var en sådan man som skulle ha intresserat sig för det göromål hvarföre ni kommit hit, svarade värden. — Intresserat sig för det göromål hvarföre jag kommit kit! upprepade mr Pentweazle hvars oro alldoles icke lade sig. — Ja visst, sade värden; telegrafen, vet jag. — Ja naturligtvis, sade mr Pentweazle ; jag förstod ej riktigt hvad ni menade i början. (Det var ej långt ifrån att jag fallit ur min roll, sade han för sig sjelf). Så mr Pencarrov intresserade sig för telegrafväsendet? — Ja, det var genom honom som jernvägstelegrafen från Falmouth till Liskeard blef uppsatt. Jag erinrar mig att jag omnämnde det för er första morgonen ni var här, hvilket mr MPherson som äfven var närvarande kan intyga; jag tillade just att den gamle gentlemannen föga kunde ana att nyheten om hans död skulle så snart gå genom tråden. — Nu kommer jag mycket väl ihåg det, sade mr Pentweazle. Att jag kunde glömma det! Men jag har haft så mycket för mig under sista tiden, och den sjukdom som jag ådrog mig genom förkylning då jag låg i det der kalla skjulet har något skadat mitt minne, fruktar jag. Vacker egendom Polwarth, eller hur? — Ja, det kan ni vara säker om, sade värden. Det är i sanning ett vackert gods. — Huru länge var mr Pencarrow sjuk innan han dog? frågade mr Pentweazle. — Låt mig se, såde värden fundersamt, han var sjuk — det vill säga ej tillräckligt frisk för att flytta sig om