Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 1

Article Image
noiton af Sardou, men hr Gondinet gör icke ens ett bemödande att upphinna sin förebild och nöjer sig i stället med att genom en exposition af vackra aktriser och bländande toiletter (firman Worth Bobsrgh kan nästan sägas spela med i pjesen likasom den omtalas) ersätta hvad som brister i snille och intrig. Emellertid applåderade prinsen af Wales ganska lifligt. Under en af mellanakterna gjorde han ett besök nere på scenen och talade der bland andra med den vackra m:lle Pierson. Han betraktade dervid tillfälligtvis en af dessas kamrater, hvilken, ehuru för öfrigt ganska behaglig, dock har det felet att ega en väl stor mun. — Monseignour ser den der flickan, sade Pierson; Åhon är den lyckligaste af alla vid teatern. — Hur så? — Hon behöfver ingen förtrogen, hon; hon kan hviska sig sina egna hemligheter i örat. Men en great attraction och ett skådespel af ännu mycket kuriösare art, drog nationalförsamlingen i Versailles försorg om att bereda prinsen, när han i Lördags der gjorde ett besök. Tidningarne ha närmare redogjort för den verkliga skandal, som der uppfördes, för den nedsättande bild at Frankrikes parlament, som der bereddes den engelske tronarfvingen. Det oväsen, som denna dag förekom, lärer enligt deras utsago, som voro närvarande, ha varit sådant att det väckt ovilja äfven hos dem som äro fullkomligt härdade vid de pandemoniska uppträden, hvilka nationalförsamlingen alltsomoftast framställer. Det var general Changarniers förslag att gifva föraktets amnosti åt de skymfliga utlåtelser emot kammaren, hvartill tvenne af dess ledamöter, hrr Pierre Lefranc och Rouvier, hade gjort sig skyldiga (i stället för att öfverlemna saken till laga åtal), som förorsakade alltsammans, äfvensom den derom gjorda voteringen, som venstern ansåg olaglig. På Måndagen förnyades samma tumult, af samma anledning, lika ändamålsoch resultatlöst, och statistiken, hvilken är en lika påpasslig som intressant vetenskap, har redan uträknat att dessa begge dagar af ömsesidiga skymford, utmaningar, skrik, afbrott och tumult, kostat staten, såsom representantarvode, adertontusensjuhundrafemtio francs, oboräknadt det förspillda kapitalet af anseende och värdighet som icke kan uppskattas, och räntorna på de tre milliarderna, som ännu återstå att anskaffa. Emellertid får rättvisligen erkännas, att församlingen i frågan om åtal mot de ifrågavarande representanterna borde anställas eller ej, var kinkig nog. Om den ene af dem, hr Lefranc, hade blifvit underkastad en disciplinär bestraffning, så hade församlingen derigenom indirekt kommit att uttala ett klander mot de juryer, hvilka nyss förut hade frikänt andra personer, anklagade för precist samma brott som han. Och om hr Rouvier, hvars sörbrytelse gällde en artikel i en Parisertidning, hade skolat ställas till ansvar derför, så hade det måst ske, i anseende till belägringstillståndet, inför en krigsrätt. Församlingen fann sig på grund häraf moraliskt förbunden att nedlägga saken, och om än general Changarnier tyckte sig befogad att i förslaget derom inlägga ett förolämpande uttryck, så var det i alla händelser taktlöst af kommissionens referent att vilja bibebålla och af majoriteten att antaga en dagordning, hvari detta uttryck förekom. I stället synes det sannolikt att den med farhåga motsedda schismen mellan regeringen och kammaren med anledning af det s. k. Lefrancs förslag (n.b. inrikesminister Victor, icke representanten Pierre Lefrancs) om en lag mot pressens angrepp på regeringen, kommer att i godo afgöras. Kommissionens utlåtande, som nu blifvit offentliggjordt, visar ett ömsesidigt tillmötesgående. Venstern synes, att döma af dess organer inom pressen, icke fullt tillfrede härmed, men den opartiska allmänheten finner att detsamma ger regeringen all den makt hon kan önska och fullkomligt erkänner hennes legalitet. I alla händelser kommer väl diskussionen att upptaga ett par möten, men derefter förekommer också ingenting, så vidt man nu vet, som bör kunna hindra kammaren från att specielt sysselsätta sig med finanslagen, under den korta tid som ännu återstår till d. 28 Mars, den dag då man antager att en tids ferier skola begynna. Hr

21 mars 1872, sida 1

Thumbnail