Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 1

näsan på mig. Ni har redan spridt sådana ängor i rummet, att man tycker sig vara i ett krogrum. — Aha! har han nu ilsknat till igen? sade Grogram för sig sjelf. Ögonen glo i skallen på honom som en katts i mörkret; det är en lycka att han ej tändt eld på sängkläderna med dem, då hen ej kunnat komma åt ljuset som jag ställt för långt ifrån honom. En sådan liten etterkula! Då någonting går honom emot, är han den obehagligaste varelse man kan råka ut för. Så, boken var ej till någon nytta för er, sir? frågade han högt. — Den var mig ej till ringaste nytta, sade den lille mannen vildt; det är den dummaste, löjligaste, mest otillförlitliga bok som någonsin kommit ut och — Men hvad tjenar det till att vara ond, sade han plötsligt afbrytande sin vredgade utgjutelse; ej behöfver jag visa mig som en dåre för det jag är omgifven af dårar. Nej, Grogram, jag ken ej finna hvad jag önskor finna i kalendern, så stt vi måste resa och höra efter personligen. Jag är redan mycket bättre och efter ytterligare en dags hvila skall jag vara färdig att afresa. Men vi måste uträtta våra göromål om dagarne nu, ty jag våger ej utsätta mig för aftonkylan. Nästa dag steg mr Pentweazle upp och gick på golfvet samt satt några timmar i sin stol. Han studerade åter omsorgsfullt kalendern och gjorde anteckningar ur den i en anteckningsbok med svarta permar, hvilken han under sitt Londonerlif brukat ha fästad kring sin lilla kropp medelst en snodd. Han skickade äfven bud på värden för att samtala med honom, men denne hade rest till Falmouth och väntades ej tillbaka förr än på aftonen. Mr Pentweazle, som alltid var glad och munter så snart han funnit hvad han önskade finna, men egensinnig, retlig eller butter så länge han sökte efter det, uttömde allt sitt misshumör på den olycklige Grogram och gjorde lifvet så surt för honom, att denne värde person mer än en gång tog under nytt öfvervägande, huruvida det ej vore så godt för honom att med ens befria sig från det kompaniskap