Göteborgsposten – 21 mars 1872, sida 1

— Ej härat då min kompanjon endast skulle vara till hinder för hvad jag hoppas vara förmånligt för oss båda. — I alla sall så har jag lust till att stanna, sade Grogram. Jag förmodar att ni kan väl stå ut med litet tobaksrök? — Huru? utropade den lille mannen i det han häftigt slog igen boken och satte sig upp i sängen. Tobak i det tillstånd hvari jag nu befinner mig? Visst icke. Gå ner med er i skänkrummet, köket, drängstugan eller stallet och röka tills ni blir svart i synen, men lemna mig i fred. Förstår ni? Jag vill ej höra mera. Gå! I två eller tre timmar studerade mr Peutweazle grefskapets kalender, läste och omläste sida efter sida, namn på personer och ställen, gick samvetsgrannt igenom hvarje orts topografiska, historiska, geologiska och antiqvariska förhållanden i det fåfänga hoppet att träffa på något som kunde gifva honom en nyckel till upptäckandet af de mystiska initialernas ursprung. Han blef ej trött men förargad. Han tyckto sig ha hittat på on splitter ny ledning, och hans första ansträngningar att arbeta sig fram med tillhjelp af den hade visat sig vara gagnlösa; ju mera han läste desto mindre fann han, och desto mindre han fann desto mera förargad blef han, till dess slutligen Grogram, stinkande af den starkaste shag-tobak, infann sig hos honom, då den lille gentlemannen hunnit arbeta sig upp i fullkomligt raseri. — Nå, hur går det med er här? sade Grogram helt gladt — ty han hade, för att begagna hans eget uttryck, fuktat röken med en viss qvantitet giogrogg. Har ni hittat på någonting, sir? — Jag har ej hittat någonting alls, svarade den lille mannen, ytterligare retad af sin kamrats muutra ton, och jag skulle vara er mycket förbunden om ni ginge litet längre bort från min bädd, så att jag sluppe den vämjeliga lukten af er tobaksstinkande lekamen alldeles in på