Göteborgsposten – 20 mars 1872, sida 1

som du gör i den der drägten, sade flickan i det hon ömt betraktade honom; men du sade att du hade något särskildt alt säga mig. Hvad är det? — Jo, svarade Frank, det är något som du förr eller senare måste veta, och jag tror att det är bättre att du får höra det från mina läppar än från annat håll. — Det är väl ingenting rysligt, Frank ? sade flickan i det hon tryckte sig fastare intill hans arm. Jag är så lättskrämd nu, att äfven de få ord som du sagt kommit mitt hjerta att klappa. — Nej, min älskade, det är ingenting särdeles förskräckligt; det är endast ett litet tillägg till något som du redan förut vet. — Säg mig det fort! sade flickan. Håll mig ej i spänning, ty mitt hjerta slår som om det ville brista! — Nåväl då, kort och godt; du vet att då du lemnat mig i Gravesend aftonen före min afresa med Jason blef jag anfallen af en förbrytare, som försökte öfvertala mig till att hjelpa sig på flykten, och då jag vägrade försökte att mörda mig? Ellen gjorde ett medgifvande tecken. — Du vet äfven att under striden fick han mig under sig på golfvet och höll sitt knä mot mitt bröst; att då jag derunder trodde hvarje ögonblick vara mitt sista, träffade min hand på någonting som befanns vara en knif hvilken fallit från bordet ner på golfvet, och att jag med denna knif tilldelade honom en stöt som befriade mig men gaf honom hans banesår? : — Ja, svarade flickan i låg ton, jag vet allt det der. Det var mycket rysligt, men du kunde ej hjelpa det, och om du ej stött knifven i bonom, skulle du ha blifvit dödad min älskade, och jag skulle aldrig ha fått se dig mero. Ack ja, jag vet alltsammans, jag vet alltsammans! — Men hvad du ej vet, mitt barn, och hvad som är min uttryckliga afsigt att meddela dig, är att den man som anföll mig och blef dödad under sådana omständigheter var mrs Bradstocks man.