Göteborgsposten – 19 mars 1872, sida 1

selsättningar ni hade godheten uppräkna för mig. Hvad edra öfriga anmärkningar beträffar, så voro de rent nonsens. — Nu är det ni som komplimenterar, sade Grogram. — Jag menar hvad ni nämnde om hämnd, förklarado den lillo mannen. Ni skall ej inbilla er att ändamålet med min sträfvan att upptäcka hvem som förekommit oss i vår lilla komplott mot den dolda skatten är att hämnas. Så till vida håller jag fullkomligt med er som jag tycker att hämnd är ett gagnlöst arbete det der ej betalar sig. Men jag har ett helt annat skäl för min önskan att upptäcka denne person eller dessa personer. De ha utan tvifvel gjort hvad vi ämnade göra, bemäktigat sig skatten i hemlighet. Men om vi nu kunde upptäcka hvilka de äro, skulle vi kunna öfverraska dem med att fordra halfparten. Om de vägrade, skulle vi underrätta polisen eller hota med att göra det. — Jag skulle ej kunna göra det, sade Grogram. — Nej, det är sannt. Jag glömde alldeles af några små omständigheter under ert förflutna lif; men jag skulle naturligtvis kunna göra det och handla lika mycket för er räkning som för min. . — Det ligger någonting i det der, sade Grogram förnumstigt. — Ligger någonting i det! upprepade den lille mannen. Jag skulle ödmjukast tro det. Det ligger någonting som kan uppskattas till bortåt tolftusen pund deri, om jag blott en gång kan få tog i den lycklige. Det blir visserligen endest hälften mot hvad vi ursprungligen ämnade erhålla, men vi få ej något besvär med realiseringen, det är en tröst. — Allt hvad ni säger är rätt, sade Grogram. Hufvudet tänker ut och allt hvad händerna ha att göra är att hjelpa hufvudet. Nu gäller det således att taga reda på upphittaren. — Jag har noga öfvervägt saken, sade den lille mannen, och har en föreställning om att jag kommit på rätta spåret. Då jag först kom till detta hus och hade lemnat