Göteborgsposten – 19 mars 1872, sida 1

Från Riksdagen. Vi fortsätta, enligt löfte, efter Dagbladet vår redogörelse för Andra kammarens sammanträden sistl. Lördag. Hr Carln fann hela anmärkningen småaktig och kunde blott förklara den på ett sätt, nämnligen att utskottet, i den öfvertygelsen, att stadgandet i 107 5 Regeringsformen vore antiqveradt för våra konstitutionela former, velat på ett indirekt sätt framhålla detta. Frih. Ericson instämde i det klander, som riktats mot regeringen för dess beslut i fråga om rekrytåldern, men täste sig äfven i hög grad vid det af hr Per Nilsson i Espö i hans reservation antydda missförhällande i afseende å den urtima riksdagen, ty det vore tvetydigt, huruvida densammas sammankallande varit en regeringshandling eller icke. Yrkade memorialets läggande till handlingarna med godkännande af anmärkningen. Hr Kolmodin ansåg, att utskottet genom det sätt, hvarpå det denna riksdag behandlat dechargefrågan vedervågat den höga politiska ställning, grundlagen velat åt detsamma inrymma. Både trågan om rekrytäldern och den om sparbanksböckernå,fann talaren vara alltför obetydliga att göra till föremål för handlingar i närvarande ögonblick. För öfrigt borde i anledning härat aldrig någon skritvelse i enlighet med 107 8 regeringsformen atgå, så mycket mindre som det vore tvifvelaktigt, hvilken form för denna skrifvelses inlemnande vore der rätta. Gretve Posse klandrade ur rättslig synpunkt de båda törenämnda regeringshandlingarne och ansåg det kunna ifrågasättas, om ej desamma företagits just i afsigt att utveckla och befästa en institution, nämnligen indelningsverket, om hvilka meningarne i landet voro ganska delade. Yrkade, att memorialet måtte med godkännande läggas till handlingarne. krih. Gripenstedt ville icke neka att de båda klandrade regeringsbandlingarne kunde uppfattas såsom en politisk demonstration i försvarsfrågan från regeringens sida. Sadana demonstrationer kunde talaren ej gilla, men hau ansåg sig ännu mindre kunna gilla det sätt, hvarpå utskottet förfarit vid behandlingen af dessa frågor, och hvilket sätt han fann väl småaktigt. Hr Ehrenborg, som i allmänhet försvarade det sätt, hvarpå utskottet uppfattat och fullgjort sitt åliggande, tillkännagaf att han med sin röst i utskottet bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit i fråga om den tillstyrkta åldersnedsättningen för rekryt. Hr Sjöberg hade blifvit öfvertygad om att såväl 106 som 107 Ssd regeringsformen förlorat sin betydelse. De kunna dock icke upphäfvas, så länge den ekonomiska lagstittningen uteslutande tillhör konungen. Utskottet försvarades härefter af hrr Per Nilsson i Espö och Uhr, hvaremot hr Walldn fann beslutet om rekrytalderns nedsättande ej förtjent at klander, såsom endast åsyftande att reglera ett i allmänhet redan existerande förhållande. Det vore fördenskull riksdagen icke värdigt att vidare spilla tid på detta redan i sig sjelft obetydliga regeringsbeslut, som snarare ländt riket till nytta än tvartom. Hr Åstrand, hvilken i aftonens sammanträde först hade ordet, sökte visa, att den upptattning, hvilken, enligt hans åsigt, legat till grund sör utskottets anmalan eller att nedsattningen i rekrytåldern skulle innebära ett ingrepp i rustoch rothållarnes rättigheter, icke öfverensstämde med verkliga förbållandet. Utom hvad af föregående talare blitvit anfördt till ådagaläggande af det klandrade beslutets nytta för landet, påpekade talaren nödvändigheten att stadga 25 år säsom den lägsta rekrytäldern för att göra det möjligt för rekryterna att kunna ingå i underbefälsskolan, der ingen öfver tretio år får antagas Hr Rydberg ansåg visserligen beslutet om rekrytålderns nedsättande hafva varit en obehöflig åtgärd, men ville helst se bort från denna sidan af saken samt uteslutande betrakta densamma ur principiel synpuukt, och då det måste anses obestridligt, att den enda grund, hvarpå det förhållandet, att en del af landets innebyggare måste för försvaret draga tyngre börda än de ötriga, hvilade, vore knektekontrakterna, så vore det klart, att rätten att bestämma något i afseende a rekrytäldern måste grunda sig på hvad bemälde kontrakter innehålla, icke på hvad de icke innebålla. Principiis obsta, mota den falska principen redan i dörren, denna regel borde riksdagen lika litet som den enskilde lemna å sido. Tal. visade, att respekten för knektekontrakterna varit så stor, äfven hos Sveriges enväldiga regenter, att de skytt för att egenmäktigt vidtaga några bestämmelser i afseende å rekrytaldern. Något sådant inträffade först år 1819, ett år, som betecknar ett nytt skede i vår historia, nemligen införandet af det med konstitutionella emblemer smyckade allenastyrandet. År 1819 fick beslutet om nedsättningen passera oanmärkt, men icke så år 1838, då en nedsättning åter