Göteborgsposten – 18 mars 1872, sida 1

skulle möjligtvis ha varit i stånd til del af en dylik upptäckt. Han skulle ha varit tillräckligt slug för att ej yppa saken, utan låtsats om ingenting och under den tid arbetet räckte bemäktigat sig en del då och en då, så fort lägligt tillfälle yppat sig. — Ja, så måste det ha gått till! Mr Pentweazle trodde att han nu hittat på rätta lösningen af frågan, och hans stora ögon glänste af triumf då Grogram trädde in i rummet. — Ni ser så belåten ut, sade denne värde person med ett sarkastiskt grin. Ni har väl drömt medan jag varit ute, eller hur? Och under drömmen har ni hittat på den plats der de som tagit våra penningar gömt dem ! — Nej, sade mr Pentweazle, jag har ej gjort det. Jag har tänkt öfver allt som står i förbindelse med denna sak, från det första till det sista. : — Detsamma har äfven jag gjort, och jag förmodar att resultatet för er blifvit likadant som för. mig — det vill säga alldeles ingenting sade Grogram. — För det första, svarade mr Pentweazle i det ban satte sig upp i sängen och stödde sig mot armbågen, anhåller jag att få bestrida er uppgift att ni tänkt öfver saken på den grund att ni är alldeles oförmögen till att täoka öfver någonting, och för det andra vill jag alldeles icke medgifva stt jag kommit till ett sådant resultat som ni nämner. — Nåväl, sir, sade Grogram, hvad är då er tanko om saken? — Min tanke är den, Grogram, att hurudan än er föregående bana varit och hurudana än edra närvarande böjelser äro — och att ni är en stor skurk det drager jag ej i ringaste tvifvelsmål — så har ert uppförande i denna angelägenhet varit troget och hederligt. Penningarne blefvo nerlagda der af er och Bradstock, och då ni förde mig till stället väntade ni verkligen att finna dem der. — Det är riktigt — det är sannt nog, sade Grogram. (Forts).