Göteborgsposten – 18 mars 1872, sida 1

något mindre än hela ministerens afgäng samt att Andra kammarens majoritet verkligen hade ledare, nemligen vissa — ider och sanningar, hvilka hade till mål att omskapa det gamla Sverige. Han slutade med att yrka, att memorialet skulle med godkännande läggas till handlingarna. Af motsatt åsigt var hr Sääf. Han ansåg neml., att det första man borde hafva klart för sig, innan tillämpning af 107 kunde komma i fråga, Vore, huruvida landets rättmätiga anspråk blifvit af regeringen uppfylda. Att i annat fall använda sådana skarpa vapen som 5S 106 och 107 R. F. vore att göra sig skyldig till en afvikelse från grundlagens mening. Detta kunde man tillämpa på denna riksdags konstitutionsutskott, hvilket för en enstaka åtgärd, ett beslut i en viss fråga, ansett sig böra sätta i fråga att konungen skulle afskeda hela sitt statsråd. Om utskottet velat uttala en opinion, då hade ett osökt tillfälle dertill erbjudits i det förhållandet, på hvilket en af reservanterne, hr Ehrenborg, fäst uppmärksamhet, eller K. M:ts fastställelse af Stockholms stadsfullmäktiges beslut att ålägga kommunen en 40-årig räntegaranti för Bergslagsbanan, men äfven detta regeringsbeslut vore ej af beskaffenhet att föranleda en så sträng påföljd som tillampandet af 8 107 R. F Tal. slutade sitt anförande med att instämma med br Ribbing, att betänkandet skulle sans phrases läggas till handlingarna. Emot utskottets mening talade äfven hr Litkner. Han vindicerade till en början riksdagens rätt att välja den form för sina anmärkningar, den behagade, och förfäktade den åsigten, att det således ingenting vore att säga derom, att konstitutionsutskottet föreslagit tillämpandet af 107 R. F. — en sak, hvarmed man måste nöja sig, ända till dess detta utskott finge grundlagsenlig rätt att afgifva ett generelt omdöme öfver regeringens verksamhet. Ehuru talaren således ej ville ingå i någon strid beträffande den form, utskottet valt för sin anmärkning, fann han så många flere anledningar till anmärkningar i afseende på sjelfva saken. Men äfven dessa måste vid närmare batraktande inskränkas, ty man kunda nogsamt märka, att utskottet ej haft någon allvarsam mening med sina anmärkningar. Detta framginge redan af sjelfva motiveringen och blefve ännu tydligare deraf, att ntskottet hvarken föreslagit aflåtande af någon skrifvelse i samma syfte, som omnämnes i 107 8, ej heller uttalat den åsigten, att konnngens rådgifvare i sina mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta. Ett annat bevis på, att utskottet ej menat så allvarsamt, vore den omständigheten, att anmärkningen hufvudsakligen blifvit riktad mot den afgångne chefen för landtförsvarsdepartementet, general Abelin. Men en anmärkning slungad efter en obehaglig och öfvervunnen motståndare tjenade till ingenting, om ej till att upplysa denne om hvad han nogsamt törut hade sig bekant, eller att Andra kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet ej vore belåtna med honom. Den derpå följande delen af anförandet utgjordes af en vederläggning dels af hr Keys historik öfver frågan om bestämmandet af rekrytåldern under förflutna tider, i anledning hvaraf talaren bland annat anmärkte, att en föregående tids förhållande väl kunde vara grundläggande, men ej bestämmande för en efterkommande, dels af samme talares försök att göra frågan om sparbanksinrättningen till föremål för diskussion. Hr Lyttkens framställde deretter några anmärkningar, som gingo ut på att visa, dels att den k. förordningen om rekrytåldern var öfverflödig och i praktiskt afseende utan betydelse, åtminstone så länge vi hade fred, men att den deremot i krigstid skulle kunna komma att blifva till verklig skada. Han hade för rättsprincipens skull röstat med majoriteten inom utskottet, men ville tör öfrigt icke, att någon skrifvelse skulle åstadkommas, u an blott en protest från riksdagens sida uttalas mot i fråga varande regeringsåtgärd för att förekomma vidare framgående på denna bana. Debatten afbröts härvid kl. 3 för att återupptagas kl. 7 e. m. och skola vi i ett följande nummer redogöra för innehållet af de derefter uppträdande talarnes föredrag.