Göteborgsposten – 18 mars 1872, sida 1

gång. Möjligen ansäge de sin närvaro der mera maktpåliggande. Grefve Mörner, Oskar, syntes haft för afsigt att grundligare gendrifva hr :Bergstedt, hvars yttrande han uppfattat så, att hr B. önskade både den 106 och 107 SS borttagna ur R. F. Men då hr B., som har sin plats ej långt från talaren, upplyste om misstaget och att hans yttrande endast gällde 107, inskränkte sigi talaren till att uttala sig för bibehållandet af denna 5, som aldrig gjort någon skada, men kunde vara en hållhake. Sedan äfven denne talare likasom alla öfriga yrkat på betänkandets läggande till handlingarna, blef detta kammarens beslut, utan att nägon enda röst höjde sig deremot. Åtskilliga betänkanden bordlades derefter, hvarpå kammaren åtskildes kl. 2 e. m. Vid Andra kammarens öfverläggningar angående dechargebetänkandet voro endast tvenne af konungens rådgifvare, nemligen statsråden Bergström och Alströmer, hvilka tillika som bekant äro ledamöter af kammaren, närvarande. Diskussionen, som ej hann afslutas på förmiddagen, öppnades af chefen för civildepartementet, statsrådet Bergström, hvilken hade för afsigt att yttra några ord om den ställning han under denna frågas debatterande komme att iakttaga. IIan erinrade först om, att, då konstitutiopsutskottet ej talat om något brott mot grundlagen, han ej till besvarande ämnade såsom framställda af obehörig person och på obehörigt rum upptaga de anmärkningar, som i detta afseende kunde göras. Han tillkännagaf, att han hölle utskottet räkning derför, att det handlat öppet och åberopat 107:de samt ej i likhet med 1868 års konstitutionsutskott inskränkt sig till en naken anmälan. Beträffande vidare den sak, hvarom nu fråga vore, upplyste tal., att lika litet som han ville göra någonting för att framkalla en strid mot konungens rådgifvare lika litet ville han göra något för att afvärja den samma. Han hade sitt eget samvetes vittnesbörd derpå, att alla hans åtgärder på den plats han innehade varit förestafvade af riets sannskyldiga nytta. Aktningen för honom sjelf och kammaren förbjöde honom att inblanda sig i den blifvande debatten, utgången måtte blifva hvilken som helst. Han kände ingen längtan, om ens en sådan någonsin hos honom förefunnits, att längre handhafva det ansvarsfulla embete, som han nu innehade. Blott ett ville han med en af forntidens män tillägga: ÅGagnar det staten, så slå till! Det tillkomme nu kammaren att afgöra, huru konungens rådgifvare uppfyllt sitt kall. Härefter uppträdde hr Ribbing. Hans anförande, hvilket var helt kort, gick ut på att visa, att utskottets åtgärd att enligt S 107 R. F. för riksdagen anmäla en speciel regeringsåtgärd, ett enstaka beslut, strede mot grundlagens både anda och bokstaf, hvilka förutsatte, att en dylik anmälan måste vara riktad mot hela styrelseprincipen. En af utskottets försvarare, hr Key, fick nu ordet. Han framkastade till en början det påståendet, att denna fråga, som nu vore föremål för öfverläggningen, sönderfölle i två delar, nemligen föreskriften angående rekrytålderns nedsättande och generalorderna om skyldighet att för soldatens räkning insätta ett visst belopp i någon sparbank. För att ådagalägga, att regeringens uppfattning af rustoch rotehållarnes rätt alltid med ett enda undantag, eller 1838, då ett motsatt förfaringssätt föranledde en anmärkning i näst derpå följande riksdags konstitutionsutskott, varit den, att riksdagen borde höras i frågor rörande rekrytålderns bestämmande, åberopade tal. en mängd författare och uppläste flere yttranden från olika personer m. m. samt slutade med den förklaringen, att, om vi nu ansåge utskottets hemställan obefogad, vi då gått baklänges och stode vidal lägre i afseende på det politiska lifvets utveckling än under Adolf Fredriks tid, då den första. nedsättningen i rekrytåldern företogs på rikets ständers eller rättare dess sekreta utskotts begäran. Men ehuru han ansåg, att riksdagen bort af principiella skäl hafva sitt ord med i denna sak, måste han dock medgifva, att åtgärden i och för sig, såsom åsyftande att göra den indelta soldaten mera tjenstbar, vore väl behöflig. Det samma kunde deremot ej sägas om det andra beslutet, och tal. visade sig ganska ledsen öfver att, som han uttryckte sig, den ministerielt förtjusta pressen ej haft något att anmärka mot beslutet angående sparbankerna, hvilket, förutom det att det vore praktiskt outförbart, innebure en inskränkning af soldatens rätt att bestämma öfver sin egendom och en våda för allmänheten i det afseendet, att det kunde förleda en skuldsatt soldat att realisera sitt lösörebo och insätta penningarna i en sparbank, hvarigenom dessa blefve för hans fordringsegare oåtkomliga. Allt detta vore enligt talarens förmenande stridande mot rikets sannskyldiga nytta, ty han fäste sig ej vid hvad som utgjort hufvudskalet för den reservant inom utskottet, som velat hafva anmärkning äfven om sist omnämda förhållaude gjord, eller att den obligatoriska skyldigheten att insätta medel i sparbanken för soldatens räkning skulle medföra ökad tunga för rustoch rotehållarne. , Talaren kom derefter till den vigtigaste och innehållsrikaste delen af sitt anförande eller slutet. Efter att hafva ordat åtskilligt angående den s. k. ministerkrisen i fjor och dess orsaker, hvilka han tillskref det motstånd, som mött vissa ider och saker, ej personer, ty dessa betygade han sin och liktänkandes högaktning, tog han sig anledning af ett yttrande, som skulle hafva fälts af statsrådet Bergström, att hålla ett långt tal om, att det ej vore partilidelser, ej personlig bitterhet, utan åsigternas skiljaktighet, som dikterat det slut, hvartill utskottet kommit, och som omfattades af det parti talaren tillhörde, det ville med andra ord säga Andra kammarens majoritet. Talaren lät temligen otvetydigt förstå, att denna åsigternas skiljaktighet ej fordrade med helåtenhet att dan nlafs der I glulla mi