Göteborgsposten – 18 mars 1872, sida 1

— ————— kk— —— den strid som slutade så afgörande, och det var en allmänt känd sak, rörande hvilken intet misstag kunde ega rum. Sedan Bradstock försvunnit ur de lefvandes antal, ver Grogram den ende som hade reda på hemligheten, och Grograms intresse var detsamma som mr Pentweazles eget. Dessutom om Grogram velat spela falskt spel med honom, skulle han ha saknat tillfälle dertill, ty ända till den dag på hvilken mr Pentweazle först begifvit sig till Gwynruthin hade Grogram ständigt varit under hans ögon, och intet meddelande, personligt eller skriftligt, kunde ha egt rum mellan honom och någon främling utan mr Pentweazles vetskap. Nej, Grogram hade utan tvifvel uppfört sig redbart, och han borde grunda sina öfverläggningar och sitt beslut på denna basis. Af ett dylikt antagande blef det en gifven följd att upptäckten af skatten varit rent tillfällig, och eftersom den varit rent tillfällig, så var det högst sannolikt att denna lycka händt någon person som bodde i närheten. Det vore orimligt att tänka sig att någon främling under sina vandringar kommit till detta fält och hittat på just den plats der en skatt låg gömd som skulle göra honom oberoende för lifvet. Nej; det måste ha varit någon som haft sysselsättning i grannskapet — någon jordarbetare kanhända, som varit sysselsatt med bearbetningen af detta fält och helt oförhoppandes träffat på platsen. Men vid närmare eftersinnande öfvergaf den lille mannen denna föreställning. Fältet var, såsom han mycket väl erinrade sig, ej uppodladt alldeles intill jernvägsbanken, utan det var åtminstone ett område af sex fots bredd mellan banken och närmaste fåra. Dessutom, ifall också alltsammans hade varit uppodladt under vågot år efter telegrafstolparnes uppsättande, så fanns ju ändock den der stöttan. Han hade glömt den; det skulle naturligtvis ej kunnat falla plöjaren in att aflägsna den, äfven om han plöjt på ömse sidor om den,