Göteborgsposten – 18 mars 1872, sida 1

74 är, 13 Mars, Stockh. i Från Riksdagen. Diskussionen vid Riksdagens sammanträden inom båda kamrarne under Lördagen sysselsatte sig med Dechargebetänkandet. I Första kammaren öppnades debatten af hr Hallenborg, som erinrade att konstitutionsutskottet tillkommit såsom en säkerhetsvakt, den der med 8 106 såsom svärd och 107 såsom sköld egde att på samhällets murar värna mot hvarje ötverträdelse af lagarne från regeringens sida. Den 107:de 8 hade likväl sedan tiden för dess tillkomst helt och hållet förfelat sitt ändamål och dess tolkning ständigt utgjort ett tvisteämne inom konstitutionsutskottet. Tal. för sin del ansåg ej dess tillämpning kunna ifrågakomma utan att leda till ett riksdagens beslut att i skrifvelse hos K. M:t anhålla om entledigande af en eller flera af konungens rådgifvare. Hvad nu beträffade den åtgärd, som gifvit utskottet anledning att hos riksdagen göra anmälan enligt denna S. så förklarade sig talaren anse densamma icke hafva varit af behofvet påkallad. Ifrån år 1867 och intill sist verkställda generalmönstringar hade vid infanteriet blifvit antagne inalles 1771 rekryter, af hvilka endast 109 varit öfver 25 år och af vid kavalleriet under samma tid antagne 505 rekryter hade endast 5 öfverskridit denna åldersgräns. Men en annan regeringsåtgärd funnes, här ej omnämd, mot hvilken tal. ville uttala några betänkligheter, nemligen föreskriften att af soldatens lön en viss del skulle insättas i sparbank. K. M:t kunde ej gerna hafva rätt att föreskrifva huru medborgare skola använda sina enskilda tillgångar, och ännu mindre att föreskrifva det en del af dessa tillgångar ej få användas till att gälda kraf. Dessutom hade dessa författningar tillkommit vid en tidpunkt, som förlänade dem större betydelse än de i och för sig sjelfva egde. En hvar erinrade sig säkerligen hvilken sinnesstämning, som varit rådande vid den urtima riksdagens upplösning. Man hade allmänt trott, att en upplösning af Andra kammaren skulle blifva en följd af det motstånd, som den egnat den regeringens proposition, för hvilken urtima riksdagen blifvit sammankallad. Så hade imellertid ej skett, utan konungens rådgifvare hade funnit sig föranlåtne afträda. Då sedermera omöjligheten att bilda ett nytt kabinett visade sig och samtlige konungens rådgifvare åter inträdde, bade det för dem bort vara angeläget att i sina ätgärder iakttaga den största möjliga granlagenhet. Men dessa författningår — hvilka utan skada kunnat uppskjutas — hade i allmänbet blifvit tolkade såsom menade att utgöra en näpst för det motstånd rustoch rotehållarne stält mot det kungliga förslaget. Talaren hade ej velat underlåta att uttala dessa sina åsigter, enär han ansåg den samverkan mellan regering och representation, som vore af behofvet påkallad, vida bättre kunna åstadkommas genom ett öppet uttaladt klander än genom en sluten voteringssedel. Hvad det föreliggande betänkandet betraffaåe, ville talaren till en början begära proposition derpå att det icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda, men ändrade sedermera sitt yrkande derhän, att betänkandet skulle läggas till handlingarna. Frih. von Schwerin framstälde några allmänna anmärkningar öfver regeringens brist på initiativ och framhöll specielt, att utgången af den urtima riksdagen varit ett bevis på regeringens oförmåga att uppfatta den allmänna opinionen. Den grund, på hvilken en samverkan mellan regering och representation i armcorganisationsfrågan kunnat åstadkommas, hade under den näst föregående lagtima riksdagen blifvit så tydligt indicerad, att ett åylikt misstag ej borde hafva kunnat komma i fråga. Då regeringen till följd af denna frågas utgång hade afträdt och sedermera åter inträdde, vore den att betrakta såsom en ny regering, enär den ej gerna kunde antagas vidhålla de grundsatser, som föranledt dess afgång, men då borde den äfven vid rentren hafva afgifvit någon slags program. I hufvudsaken instämde talaren med hr Hallenborg. Grefve Henning Hamilton förklarade sig, ehuru han ej hade något nytt att anföra, af föresats ej vilja lemna något tillfälle obegagnadt att uttala sig angående olämpligheten af bibehållandet af ett sådant stadgande, som det 107 innehåller. Genom denna 8 organiserades konstitutionsutskottet till en jury, som på samma gång är åklagare och infor hvilken den åklagade ej eger rätt att försvara sig. Och huru än riksdagens beslut med anledning af en dylik anmälan utfaller, så har dock en pluralitet inom denna jury uttalat sitt skyldig, hvilket af riksdagens beslut ej kan utplånas. Man hade ansett denna åtgärd ej leda till rikets sannskyldiga nytta. Men då riksdagen vägrar sitt bifall till någon K. M:ts proposition, hvarför gör den det, om ej derför, att den ej anser den föreslagna åtgärden leda till rikets sannskyldiga nytta. Således borde äfven hvarje sådant afslag föranleda en skrifvelse med anhållan om entledigande af den konungens rådgifvare, på hvilkens föredragning förslaget tillkommit. Om den anmälan konstitutionsutskottet här gjort skulle — hvilket talaren för sin del naturligtvis ej kunde förmoda — föranleda en skrifvelse till K. M:t, så skulle denna innehålla en begäran om entledigande antingen af alla konungens rådgifvare vid den tid då beslutet fattades eller ock af endast den, på hvars föredragning det skett. Då nu denne straxt efter författningens utfärdande afgått från sitt embete, skulle i förra fallet vedergällningen komma att drabba al!a ntom den mest skyldige, i senare fallet vore det ungefär det samma, som att döma en afliden till litstidsfängelse. Tal. uttalade den förmodan, att om en dylik skrifvelse till K. M. framkomme, så skulle han skatta sig lycklig att ej större anledning till anmärkningar föreiunnes, hvilket man ———— — —