Göteborgsposten – 16 mars 1872, sida 1

mor och diamanter. balen ar ytterst animerad, mellan danserna bjudas förtriskningar af alla slag: glacer, konfektyrer, frukter, champagne och seltersvatten. Man gör musik och mr Goldfinch anländer just under det hans syster, lady Jane, excellerar i donna Elviras stora aria ur Don Juan, Unga Goldfinch J är ankommen i mer än ett hänseende, hvilket dock ingalunda hindrar honom från att med ifver och nit deltaga i några charades en action, hvilka angenämt förkorta minuterna före souperns serverande. Han mumlar några utsökta plattheter och genast ljuder det ikorus från de unga damerna: Oh, så qvickt, Gud hvad ni alltid å eharmant.. (mr Goldfinchs pappa är stenrik och han sjelf ett Äfinfint parti). Soupern är i etil med allt det öfriga, borden svigta under de läckraste rätter, de finaste viner perla i äkta kristaller, mr Goldfioch föreslår värdinnans skål, hvad man hör deraf är egentligen endast: adies and gentlomen ... resten går förloradt i några oartikulerade snörflingar och obestämda ljud, hvilka ha bra mycken likhet med halfqväfda hickningar, men gästerna finna det oaktadt talet charmant och värdinnan småler med sitt huldaste leende, då hon klingar med talaren, som på ett oroande sätt balancerar på ett ben, under det att det halttömda champagneglaset oupphörligt uppvaktar den dyrbara golfmattan med ett duggregn af småsqvättar. Klockan är 5 på morgonen, då det sista ekipaget rullar från festlokalen och närmare 6, innan natten lägrat sig öfver palatset. Nå, än sedan... hvad underligt finnes väl häri... lika briljanta fester har man väl förut hört talas om! Icke behöfde ni, hr kronikör, just derföre locka edra läsarinnor med på en Amerikatur, sådane saker kunna vi, när som helst, upplefva här hemma..... Kanske ... och kanske icke! Vi glömde nemligen alldeles att i början af den lilla skizz, vi efter en newyorkerkronikör tagit oss friheten utkasta, upplysa er om, att hela skildringen rör en — barnbal.Värdinnan, hvars toilette vi i detalj beskrefvo, är en salongsdam om 10 år, lady Jane har nyss fyllt sina 11 och hennes magnifike hr bror, är en slyngel, som ännu icke skådat 12 vintrar. Detta torde i någon mån förändra saken, torde ge en och annan moder något att fundera på ..? Vi mena våra svenska mödrar, bland hvilka en och annan kanske redan med ett visst bekymmer iakttagit hurusom lyxen och flärden redan alltför mycket fått insteg i barnkammarens fordom så oskyldiga verld. Hvad de amerikanska mödrarne angår, så ha de helt annat att tänka på än sina barns intellektuella och moraliska uppfostran, n. b. om vi skola döma efter hvad derom berättas i flera både amerikanska och europeiska blad. Låtom oss dock hoppas att dessa gin-lystna ladies, dessa chloral-konsumerande damer i den högre societen och slutligen dessa odjur i qvinnoskepnad hvilka beskyllas för ännu vederstyggligare bedrifter höra till undantagen ej till regeln, hoppas att det amerikanska hemlifvet ännu idag är sådant, som det så varmt och målagde skildrats af Fredrika Bremer i Hemmen i Nya Verlden, Ty skulle förhållandet nu vara det motsatta, skulle man lätt kunna tänka sig en tortsättning på vår skizz här ofvan, en sedemålning i några få rader, hvilken vi skulle vilja kalla: Dagen derpå. Personerna: Värdinnan på balen. Hennes moder. (Scenen: den senares boudoir). Dottern (inträder, slår sig ner i en chaiselongne och gäspar): Hvad å klockan? Modern (framför toilettspegeln, spritter till och sätter en röd plätt på nästippen istället för på kindbenet): Bevars, så du skrämde mig. Klockan? Hon slog nyss ett! Dottern (långsamt): Ett! Ah, då kunde jag ju ha sofvit ett par timmar till. (Stiger upp, går till en spegel och utbrister plötsligt) Mamma, oh mamma! Modern (nervöst): Hvad är det nu igen. Hvarför skriker du till: mamma! Det passar sig ej för en dam af god ton. Dottern (halft gråtfärdig): Pardon, ma chere mere! Men... jag fruktar att jag börjar bli fet och mina ögon ä så matta... Modern (betraktar henne med ömhet): Ja, minsann, se här min engel, här har du min arsenikdosa... endast ett enda litet gryn, min pulla (stoppar grynet i pullanst mun och kysser henne — på pannan). Dottern (liflig): Och det hjelper säkert, ma chöro mero ...? Modern (med tillförsigt): Ja visst, jag har sjelf proberat det. . Dottern (dansar omkring i boudoiren): Ack, nu å jag så glad, så glad igen! (hastigt): Men det är sannt... jag måste passa den nya sammetsrocken... adieu ma ehere mere! Vi träffas vid dinern (springer ut). Modern (småler kärleksfullt och fortsätter försköningsarbetet). (Slut.) Sens moral. Två ting äro hvita: oskuld och arsenik. Almqvist. Hvad förmultnadt är skall ramla har nan nu i många år temligen hopplöst mumat hvarje gång man passerat den ruskiga samla Slussbyggnaden och samtidigt löpt fara tt stå på näsan i den kolossala hästbräcka. vilken benämnes Slasshrvocant -pe kam.