Göteborgsposten – 14 mars 1872, sida 2

— Ni har sofvit i fjorton dagar, sade han, elle minstone har ni varit sjuk under den tiden. — Sjuk! upprepade mr Pentweazle i sin svagt pipande ton. — Mycket sjuk, sade Grogram, mycket nära att släppa till lifbankan. Jag trodde sannerligen att ert respass allt var i ordning. . Mr Pentweazle låg tyst under några minuter, derefter frågade han: — Hvar är jag? — Ni är på det lilla värdshuset i jernvägsstationen i Truro, sade Grogram. Först efter ert insjuknande var jag lika hjelplös som ett barn och visste ej hvad jag skulle göra med er. Då omtalade bokhållaren på stationen GWynruthin, ni kommer ihåg — Mr Pentweazle sparkade konvulsiviskt till emot sängen. — Ligg stilla! Inga sådana rörelser — do äro ekdliga för er. Bokhållaren sade att ni talat om mr MPherson, linieinspektoren — kanhända att han visste något om er. Derföre telegraferade vi till mr MPherson, och han var mycket beskedlig och kom ner och lät föra er till detta ställe, der han första gången sett er, sade han. Och här har ni varit allt sedan dess. — Och det är fjorton dagar sedan? sade mr Pentweazle. — Något mer, till och med; två veckor och tre dagar. r åt(Forts).