Göteborgsposten – 14 mars 1872, sida 2

göra dem hemmastadda i en af tyskarnes favoritlokaler i Chicago, der allt gick mera sansadt och anständigt till väga, — Icke långt från en af stadens hufvudgator Oanal street) är vid Chartres street ett tvåvåningshus beläget, på hvars ena hörn hänger en kolossal lykta med färgade glas, och på ett af dessa glas, ett svart, synes bilden af en dansande ; flicka, ofvanför hvilken läses: Crystal Palace. Julius Socha, proprietor. Ena sidan af detta hus upptager till hela dess längd en mängd lätta, genombrutna dörrar — alla ledande till samma sal — utanför hvilka hvarje afton efter kl. 8 en massa lika fattiga som nyfikna pojkar och män infinner sig för att lyssna till den derifrån ljudande musiken. Vid vårt inträde möter oss först anblicken af några på föreståndarens begäran alldeles vid ingången posterade polismän, som låta oss oantastade passera för att taga plats vid ett af de runda borden i den vidsträckta och rikt upplysta salongen, hvars tak uppbäres af en mängd pelare och i hvilken redan ett par hundra gäster äro församlade. Knappt ha vi hunnit sätta oss förrän flera af de fram och tillbaka springande uppasserskorna, som äro minst 30 till antalet, rusa till för att mottaga vår reqvisition; och innan hon, hvars tjenstvillighet vi anlitat, återkommit med de begärda dricksvarorna, ha vi hunnit taga del af ett på flera ställen utefter väggarne uppslaget tillkännagifvande af följande lydelse: -Do gentlemen som, då vexling ifrågakommit, blifvit bedragna af flickorna (the girls), torde anmäla detta hos värden eller närmaste polisman-. — Vi se således till att jemna penningar äro till handa och tycka den meddelade varningen väl behöflig, sedan man underrättat oss om, att kvilken som helst kan för en eller flera qvällar få plats såsom uppasserska härinne, blott bon är ung och vacker samt iklädd en hel och ren drägt — ju mindre anständig för resten, desto bättre... Ställets egare ger henve en viss procent af den summa hon lyckas lägga till aftonens behållning, så att hon t. ex. behöfver betala honom endast 8 cents för det glas vin, som kostar gästen 10. På andra vilkor blir hon ej antagen och skulle näppeligen finna sin räkning dervid, hade hon icke andra, mera vidlyftiga planer i sigte. Mr Socha kan emellertid glädja sig åt att genom den sålunda sammansatta uppassarekåren, förstärkt af ett halft dussin negrer, för jemförelsevis billigt pris hatva åstadkommit en af de visendtligaste dragningskrafterna, ty mångtalet af de tjenstsökande tillåter honom att ständigt presentera ett nytt och vackert urval. Midt emot ingången är scenen, nedanför hvilken orkestern, bestående af ett piano och tre andra instrumenter, fått sin plats. På ridåen synes en ganska väl målad figur i kroppsstorlek: en ung qvinna i halfliggande ställning med ett champagneglas i handen, och ofvanför står skrifvet: Christal Palace. Varieties Theatre. Open all the year round. En klocka ljuder och ridåen går upp. Scenen, mycket liten, är prydd med några mindre väl utförda dekorationer. I -en rad utefter rampen sitta 7 peraoner: direktören, en äldre, mager herre i midten med två flickor på hvardera sidan och två negersångare omonstrels i hvar sitt börn. Spektaklet börjar med en dialog emellan direktören och de svartmålade gentlemännen, af hvilka den ene till stor del torde ha sin dverglika växt att tacka för det honom af publiken egnade bifallet. Samtalsämnet är det olipprigaeto, och qvickheterna, hvarigenom den ena skrattsalvan efter den andra framkallas, äro allt utom fina. Nu uppstämmer en af damerna en sång, i hvars refräng alla kamraterna, och stundom hela publikum derjemte, instämma. Derefter en ny dialog, åtföljd af en annan sång, exeqverad af den törsta sångerskans närmaste granne, och så hela vägen igenom. Slutligen resa sig de spelande upp och flytta sina stolar åt sidan, hvarpå en efter annan, den skranglige direktören icke undantagen, börjar ett slags promenaddans, under hvars fortgång de öfriga, hållande sig tätt invid väggarne, icke upphöra att sjunga och klappa händerna. Slutligen fallar täckelset för att en stund derefter åter uppdragas. Denna gång beträdes tiljan af en amazon som, förande med sig den amerikanska fanan, uppstämmer en populär frihetssång och blir framropad två gånger. Vi för vår del nöja oss med mindre. Ånnu i går qväll sprang hon med brickan emellan disken och gästernas bord; men hennes gestalt och utseende tillvunno henne föreståndarens bifall i så hög grad, att han utnämnde benne till en Kristina Nilsson med ens. En sådan plötslig upphöjelse bar vederfarits alla denna scens qvinliga förmågor, mot hvilka, så försäkrar teaterns egare, ingen utom den gamle knarrige mannen vid pianot, som skryter af att han i forna dagar varit en ansedd musiklärare i Paris, har något att anmärka. Han klagar öfver svårigheten att ackompanjera dem. Dumt snack! Vill inte ban stanna, skall det ej bli svårt att få en både villigare och kunnigare efterträdare; men han ger sig nog till tåls vid tanken på den stora familj, han har att försörja . .. En bred trappa leder upp till öfra våningens galleri. Liksom i våningen derunder finnes äfven här en mängd mindre bord, vid