Göteborgsposten – 13 mars 1872, sida 1

— Jag betviflar ej att hvad ni nu nämnt eger sin fulla riktighet, sir, ehuru jag ej vetat om det sjelf ; men ni måste påminna er att under min frånvaro från England har jag fört ett lif, hvars månader förtjena att räknas jemngoda med år för dem som lefvat angenämaro i andra kretsar. Oafsedt de vexlingar af medgång och motgång jag genomgått och under hvilka medgången varit så sällan återkommande men motgången så ihärdig, tills jag slutligen såg mig beröfvad alla utsigter, hvarje förhoppning som jag hyst — oafsedt allt detta, säger jag, har min fysiska helsa lidit och jog har i förtid förlorat den ungdomliga spänstighet som uppehöll mig i sordna dagar. Den gamle gentlemannen hade vid denna tid hunnit återhemta andan och började med förnyedt eftertryck. — Jag har tagit allt detta i längverigt och moget öfvervägande, det ken jag försäkra dig, Frank. Jag har fästat tillbörlig vigt vid allt hvad du nu framställt; men jag är öfvertygad om att vi ännu ej vidrört den verkliga orsaken till den förändring som kommit öfver dig, och bundsförvandter som vi nu äro — så nära bundsförvandter som vi kunna vara — tror jag ej att det bör vara några hemligheter oss emellan. — Deri instämmer jag fullkomligt med er, sir, och om jag blott vore i stånd att upplysa er om skälet till denna tankspriddhet, dessa melankoliska känslor — hvad helst ni må kalla det som enligt ert påstående ha kommit öfver mig, skulle jag genast göra det. — Antag, sade den gamle gentlemannen i det han såg på honom skarpt — antag att jag kunde underrätta