Göteborgsposten – 13 mars 1872, sida 1

att taga hänsyn till kammarens tålamod. Man hörde snart icke på honom. Ledamöterna samtalade högljudt i salen, de angrepos af hosta och nysande, till och med pulpetklaffarne sattes i rörelse; men dessa alls icke grannlaga demonstrationer medförde ej heller afsedd verkan — icke ens det att ledamöterna gjorde strike, i det de aflägsnade sig nästan mangrannt och samlades i sessionssalens trånga tambur, der stor munterhet rådde. I början sökte talmannen åstadkomma tystnad och uppmärksamhet genom att använda klubban, men till slut greps äfven talmannen, annars alltid så allvarsam, af det komiska i situationen, och äfven han smittades at den allmänna munterheten som rådde på gallerierna och längst nere i salen. Hr Leijer fortsatte under nära 112 timma utan att låta sig det ringaste bekomma af allt det som föreföll, och när han ändtligen slutade, så var midnattstimmen öfverskriden — men ett stort antal talare antecknade på listan då sammanträdet afbröts. Utskottets framställningar blefvo sedan i det följande sammanträdet efter anställd votering med stor röstöfvervigt godkända. Men nu skall den medicinska frågan på inbjudning af Andra kammaren göras till föremål för behandling i den Första, och der torde grefve H. Hamiltons yttrande blifva af största intresset, icke blott derföre att han är djupt inne i frågan från den tid dess afgörande låg i hans hand (under den tid då han var ecklesiastikminister) utan äfven derföre att han nu är de begge universiteternas kansler men tillika den främste i karolinska institutets öfverstyrelse. Af stor konstitutionell betydelse är den fråga som i går behandlades och afgjordes i Andra kammaren, sedan den i Första kammaren fått en diametralt motsatt utgång. Statsutskottet har, med anledning af hr Ola Månssons motion, hemställt att riksdagen må besluta att mantalspenningarnes erläggande skall upphöra med nästa år och således inkomsttiteln ÅMantalspenningar ur riksstaten uteslutas (senast af K. M:t beräknad till 5 15, 000 rdr). Denna skattetitel har utgått sedan år 1634 och räknas ostridigt till statsverkets ordinarie inkomster, och den bar hittills ansetts tillhöra den kategori af statsinkomster för hvilkas afskaflande äfven K. M:ts bifall erfordrats. Derföre infördes i det utlåtande som den delegation af statsutskottet som först behandlade hr Ola Månssons motion, hvilken tillstyrktes, orden att riksdagen må för sin del besluta. . . men de kursiverade orden uteslötos, efter votering, i det utlåtande som statsutskottet afgifvit. Det är lätt begripligt hvad härmed åsyftas. Meningen är att snart kunna afskaffa grundräntorna utan regeringens samtycke. Början skall ske med en mindre ordinarie statsinkomst. Uppgiften är derföre nu att bevisa det representationen ensamt eger beslutanderätten i afseende på de ordinarie statsinkomsternas asskaskande. För producerandet af denna bevisning erfordras obestridligen en stor talang, icke minst dialektisk, och man kan tryggt påstå, att i hela Andra kammaren finnes blott en så rikt begåfvad och så mäktig, att på ett nytt sätt kunna tolka grundlagen — nytt till och med för dem som hittills gjort grundliga studier i den svenska statsrätten. Denne ende är häradshöfd. Dufva, som också med omisskännelig talarg försvarade den ställniog som statsutskottets majoritet intagit. Det är öfverflödigt säga, att bans bevistöring mäktigt slog an på alla dem, hvilka, oförmögna att sjeltve pröfva, gerna tro och stödja sig på den auktoritet som talar i deras intresse. Alla de talare, som slöto asig till hr Dulvas mening, gjorde det påtagligen icke genom att med nya skäl understödja honom, utan för att kunna sägas ha deltagit i striden och medverkat till segern. Om den nu började striden definitivt hade blifvit afgjord genom det resultat som voteringen lemnade (110 röster för bifall ull utskottets förslag, mot 64 för afslag derå) så hade segern varit cmisskännelig; men det är blott en half seger som vunnits, och knappast så stor. Af statsrådets ledamöter uppträdde först finansministern, derefter frih. Alströmer och till sist h. exc. justitiestatsministern, alla med anmärkningar mot hr Dufvas tolkniog af grund: lagen, varnande mot det betänkliga deri att göra så vigtiga frågor till föremål för splitet, erinrande om de förvecklingar som skulle uppstå om mantalspenningarne upphörde, enär flera samhallsutgifter voro på de förra baserade, och sramhällande att då tilltörne dylika beskattningsfrågor dragits under konstitutionsutskottets pröfning (1828 och 1834) hade den åsigt der uttalats, att beslut rörande de ordiA — —