Göteborgsposten – 13 mars 1872, sida 1

3 — E af diskussionen. Hr Dufva, såsom landtmannapartiets sakförare i afseende på den konstitutionella sidan af frågan, utvecklade onekligen stor talang i försvaret, hvars hufvudinnehåll var att riksdagen ensamt har beskattningsrätten, att denna rättighet vore en af svenska folkets dyrbaraste rättigheter, och att reglera staten. måste innefatta att bestämma både om inkomster och utgifter. Häremot erinrade först finansministern hr Wzern att frågan om grundlagarne och statsmakternas inbördes ställning måste på ett helt annat sätt afgöras än genom granskning i kamrarne och visade derjemte att det är nödvändigt göra sig först reda för den historiska uppkomsten af vissa bestämmelser i grundlagen samt att åtskilliga ordinarie statsinkomster alldeles ovilkorligen måste bero både på konungens och riksdagens pröfning. Svenska folkets rätt att sig beskatta är en helig rätt men måste just derföre icke i oträngda mål göras till föremål för tvist. Justitie-statsministern hr Adlercreutz beklagade att grundlagens bud icke voro nog tydliga men förklarade att enligt hans åsigt 58, 59 och 62 Så i Regeringstormen m. fl. grundlagsstadganden innetattade att om de ordinarie statsinkomsterna riksdagen icke ensam egde rätt att besluta, och dessa åsigter bafva äfven förut gjort sig gällande inom riksdagen. Han citerade härefter konstitutionsutskottets vid 1834 års riksdag afgifna memorial med anledning af att borgarståndets talman vägrat proposition å beslut om grundskatternas eller ordinarie statsinkomsternas, särskildt med afseende å mantalspenningarne, förändring eller borttagande. Borgarståndet hade underkänt genom votering talmannens vägran, men konstitutionsutskottet, åberopande sig förra riksdagens konstitutionsutskotts yttrande i en likartad fråga, förklarade enhälligt (vi anföra här ordagrannt utskottets ord): Regeringsformen stadgar: i 58 8, att konungen må låta vid hvarje riksdag uppvisa statsverkets tillstånd i alla dess delar, till inkomster och utgifter; i 59 8, att konungen må, efter statsverkets tillstånd och behof, låta till statsutskottets öfverläggning framställa hvad staten kan tarfva utöfver de ordinarie inkomsterna, och hvilka behof genom bevillningar böra fyllas; samt i 62 8 att, sedan statsverkets behof blifvit af statsutskottet uppgifna och af rikets ständer pröfvade, det ankommer på rikets ständer att en deremot svarande bevillning sig åtaga. Häraf synes klart följa, att den i Regeringsformen 57 8 rikets ständer allena förbehållna utöfning af svenska folkets sjelfbeskattningsrätt endast kan sträcka sig till de i 60 å omförmalda extra ordinarie afgifterna. Då dessutom i grundlagen intet särskildt föreskrifves om sättet för ordinarie statsinkomsters förändring, måste hvarje dylik förändring tillvägabringas i enahanda ordning, som andra allmäuna förhållanden, eller genom konungs och ständers sammanstämmande beslut. Konstitutionsutskottet vid 1834 års riksdag tiilägger till dessa ord af 1828 års konstitutionsutskott utom nödvändigheten af kontinuitet i sådana frågor äfven andra skäl för sin mening. Sedan hr justitiestatsministern anfört detta varnade han äfven kammaren att, om den önskade nedsättning i kapitationsafgifter, icke vidtaga en förändring i afseende på mantalspenningarne, då det kunde vara ganska ovisst om detta vunne K. M::s sanktion. Statsrådet frih. Alströmer påpekade vädan af att borttaga mantalspenningarne som utgjorde grunden för andra skatter, på somliga ställen för prestlöneregleringar m. m. Hr Rundgren uppträdde emot hr Dufva, och i samma syftning yttrade sig hrr Helander, Kallstenius och Ribbing. Hr Mannerskantz protesterade mot utskottets förslag, som vore ett i samhället inkastadt sprängämne och som kunde åstadkomma en splittring i alla fogningar. Frih. Ericson och br Key menade, att då K. M:t först föreslagit nedsättning i kapitationsafgifter, kunde man icke undgå atti göra en sådan och då vore mantalspenningarne dertill lämpligast. Hr Sven Nilsson i Österslöf ansåg att en, men låg, kapitationsasgift borde finnas och som sådan skyddsafgiften bibehållas. Grefve Posse, hrr Carl Itvarsson, Appeltoft, Nils Larsson i Tullus, G. Jonsson, J. Pehrsson, J. Jonasson, Ola Jönsson, Hjelm och Fr. Pettersson talade äfven för utskottets förslag som med 110 röster mot 64 bifölls. (Bland ledamöterna i konstitutionsutskottet vid 1834 års riksdag, hvars memorial vi ofvanför citerat, återfinnes äfven en Ehrenborg, liksom vid nuvarande riksdag, nemligen som ordförande presidenten i skånska hofrätten frih. C W. Ehrenborg; ötriga ledamöter voro: Prof. P. G. Cederschjöld, assessor G. Silfverstolpe, kapt. grefve C. G. Spens, bankokommissarien G. A. Brakel, brukspatron W. Ilisinger, biskoparne at Wingärd och Faxe, domprosten Holmström, kontraktsprostarne Hallström, J. M. Svedelius, prof. Agardh, rådman J. N. Björck, d:r Wijkman, handl. C. Strehlenert, färgerifaktorn P. Borg, borgmästarne Modin och Ekstrand, vice talmannen Jon Jonsson från Blekinge län, Anders Danielsson från Eltsborgs, Johan Iriksson frän Stora Kopparbergs, Johan Bengtsson från Westernorrlands, Botvid Jonsson från Östergötlands och Johan Erik Jansson från Wermlauds län). Andra kammarens ötverläggning om tillsättande af folkskoleinspektörer, som här nämndes i förbigående, ledde till det resultat, att Kammaren utan votering biföll reservanternas inom utskottet förslag: att riksdagen ville i underd. skrifvelse anhålla, att för tillsättning af folkskoleinspektörer Kongl. Maj:t täcktes från landstingen infordra förslag, samt att folkskoleinspektörerna ålades att till landstingen inlemna ärsberättelse. Såsom hufvudsakligen härtill medverkande torde få anses ecklesiastikministern Wennerbergs med mycket bifall mottagna anförande. Han förklarade sig nemligen anse reservanternas begäran ganska billig och att intet hinder vore att årsberättelserna inlemnades till både Domkapitlen och landstingen. Det vore högst öuskligt att landstingen komme att uppgöra förslag som sedan underställdes Kongl. Maj:ts profving. Regeringen hade redan härom begärt landstingens yttrande, men 7 af dem ansåge ingen förändring beböflig, de andra hade uttalat sig med mer eller mindre skiljaktighet i åsigter. Bäst vore om en pereon kunde uteslutande eg a sig åt inspektörsbefattningen, men då måste lönen blifva något mera tillfredsställande, t. ex. 3000 rdr. Om de nuvarande inspektörerna hade intet annat än godt försports, men ju mer intresset för saken utvecklar sig, desto mer kunde det ordnas så att kyrkan, som under nu rådande prestbrist väl behöfver alla sina tjenare, singe behålla dem. Det nuvarande sörhällandet visar häsf remopringonse tanka tv I otällat att