Göteborgsposten – 12 mars 1872, sida 2

upp, då Henriks sallissement är oundvikligt och han endast räddas genom Ridell, styckets Deuszex machina, en så genomhederlig gammal knyffel, att man skulle tveka om, huruvida han icke snarare vore en engel med månsken och kullrig mage än en menniska, så framt han icke begick det sublunariska felet att förälska sig i Clara, som professorn vill med all makt förmå att mottaga anbudet, eme dan hon vid Ridells sida skall vara trygg for Eugenies, hans buses alla intriger. Hon lofvar att betänka sig, och med Eugenies insjuknande vid underrättelsen om mannens fallissement, hvilket hon vållat, slutar andra akten. Ett år har passerat, då ridån går upp för tredje akten. Eugenie har uppstigit ur sjuksängen renad, förädlad. Hon gör allt för att genom ödmjuk tillgifvenhet och ömma omsorger vinna professorns hjerta. Clara skall denna dag gitva sitt bestämda svar, om hon vill bli Ridells maka: detta svar biir ett ja, som naturligtvis gör den gamle ofverlycklig. Men professorn har tätt sig tillsänd en alldeles ny bok om äktenskapet. I denna skildras det tall, att en gammal man gifter sig med en ung flicka som en galenskap. Ridell får den boken att läsa. Fredrik kommer, han är förändrad. Pröfningen har verkat. Hans ateism är försvunnen — på ett år, och dermed är ätven allt intresse för denna figur borta. Förf. gör sig här, enligt vårt förmenande skyldig vill ett ej ringa fel i karaktersteckningen; ty, måste man spörja sig sjelf, hvad är det för en vetenskapsman, som efter åratal af studier skapat sig en verldsåskådning, hvilken plötsligt bortspolas utan någon verksam inre anledning, isynnerhet som den unge mannen vet, att han; blifvit orättvist behandlad af sin far, och ensamt emot en sådan orättvisa uppreser sig alltid mannens sjeltmedvetande. Dertill kommer det uppenbara tekniska felet, att förändringen i verldsåskådningen ej framkallats af en kamp inför åskådaren, utan är en på afstånd timad fait accompli. Fredrik har emellertid genom denna behandling sjunkit från den höjdpunkt af en verklig persona dramatis, som han intog i första akten, till en ganska vanlig, tillochmed något trivial figur i det borgerliga dramat. Korrektare är deremot Eugenies omvändelse. Koketteriet är utbytt mot sann qvinnlighet, trotset mot on böjlig medgifvenhet — men dermed är äfven Eugenies karakter blifven en ganska hvardaglig scenisk typ, ej litet erinrande om en och annan beskedlig borgaremamsell hos vinkeldramats primus inter pares, den gode Kotzebuo. Stycket lider till slut. Ridell, hvars förhoppningar om kärlek rubbats genom läsning af professorns bok, hör med egna öron, att Clara älskar Fredrik, och han afstår från sin fordran. Protessorn får veta, att Fredrik är förf. till den af honom beundrade boken, och törsonar sig med honom; Clara blir hans trolotvade, professorn blir äfven försonad med Kugenie, och ridån faller. Sådan ungefär är handlingen i det drama af fru Louise Stjernström, som ett par aftnar gitvits på Nya Teatern härstädes och åsetts med ett visst intresse. Vi ha ofvan påpekat de brister i karaktersteckningen, hvaraf det enligt vårt förmenande lider, och den saknad af enhet i behandlingen, som skulle varit önsklig. Det oaktadt är det ett ganska aktningsvärdt arbete, hvilket väl försvarar en plats bland den torftiga svenska dramatikens nyare alster. Vissa scener äro af god effekt; och situationerna i allmänhet lyckligt funna. Första akten, der dialogen är förträfflig, är i alla delar god, och bereder m:ll Wiborg, såsom Eugenie, flera tillfällen att gifva prof på sina framsteg som karaktersskådespelerska. Styckets riktning är i denna akt klar och gifven, och detta ger äfven klarhet åt framställningen. Scenen mellan Fredrik och Eugenie ätergifves af m:ll Wiborg särdeles godt. I andra akten är Eugenies karakter mera aväfvande och obestämd, och framställningen blir äfven lidande, till någon del derför att den unga skådespelerskan icke ännu nått den utveckling, att hon kan genom en skarp individualisering afhjelpa det bristfälliga i teckningen. I tredje akten återigen, der karakteren är tydligt utpräglad, höjer sig äfven framställningen, kvilken bär vittne om, att jemväl det mjukt qvinliga ligger inom kretsen för den unga skådespelerskans vackra anlag, af hvilka vi vänta oss så mycket, öfvertygade om att hon aldrig förgäter, att vilkoret för ernående af konstnärskap i ordets sanna mening är arbete, studier, oaflåtliga sträfvaaden. M:ll Johannesen återgaf Claras roll, och hon löste i allmänhet med framgång sin uppgift. Det förefaller oss nästan som att denna skådespelerskas inre öga först på sista tiden slagits upp och börjat skönja konstens vilkor. Hon har lemnat den sceniska puppan, komparsens ställning, och visar med hvarje ny roll en förmåga af framåtskridande, som börjar intressera vår publik. Det hittills sträfva och oböjliga talorganet gitver med sig, och det är vär skyldighet att erkänna dessa lyckliga bemödanden, hvilkas framgång bör uppmuntra till ännu kraftigare ansträngningar. Hr Stjernström har af Ridell gjort en typ, en god och förträfflig typ, som roat och intresserat. Her Pousette (protessorn) och Wagner (Fredrik) ha hvardera utfört sitt parti med routine och takt; teckningen af de