Göteborgsposten – 12 mars 1872, sida 2

tala om hela långa dagen, fastän det fanns en tid då jag kunde förstå det lika bra som andra. Hvart har den lilla yrhättan nu tagit vägen ? — Hon sade att hon hade några husliga bestyr att sköta, svarade Frank. — Husliga bestyr! upprepade den gamle. gentlemannen småleende. Det var bara prat. Hon såg mig komma och visste att jag skulle störa er tåke å täte. derföre tyckte hon det vara så godt att springa sin väg och skrifva till sin modehandlerska i London eller se öfver sin garderob eller sysselsätta sig på något annat sätt till dess jag slutat mitt samtal med dig, då hon nog kommer tillbaka. Jag är dock glad öfver att hon fick i sitt hufvud att lemna oss en stund, ty jag vill tala med dig, Frank, rörande ett ämne som jag ej vill att hon skall afhöra för närvarande. Frank såg hastigt upp. — Du tror att det är fråga om kontrakt eller någon pekunier uppgörelse, för hvilken jurister, dokumenter, sigill och bevittnade underskrifter behöfvas sade den gamle gentlemannen småleende. Nej, min käre gosse, fortfor han i det han vänligt lade sin hand på Franks axel, det gläder mig att kunna säga att den perioden af mitt lif är förbi. Jag tror nog att du blef ganska förtretad på mig då jag ej ville samtycka till ditt giftermål med Ellen förr än du kunde visa mig någon utsigt till att du kunde försörja henne ordentligt; men jag hade rätt i att göra hvad jag gjorde, ty hela den tiden såg det mörkt ut åt alla håll. om jag kunde ha vetat att min stackars kusin,