Göteborgsposten – 12 mars 1872, sida 2

— T n3n— — Teater. En Pröfning. Svenskt original i 3 akter af fru Louise Stjernström. Ridån går upp, och åskådaren gör bekantskap med en gammal professor, som har sin son Fredrik i Upsala, men hos sig sina båda systerdarn Clara och Henrik, af hvilka den senare är gitt med Eugenie, under det Ridell, en gammal vän i huset går der in och ut efter behag. Professorn har fått ett bref från Fredrik, hvari denne underrättar om sin hemkomst; men detta bref, likasom åtskilliga föregående, har ej behagat professorn, som funnit deri för mycken egoism, för mycken modern skepticism. Han beslutar dertör att gifta bort honom och får Claras obetingade samtycke. Men professorn, hvars skarpa fadersöga i sonens bref läst hans själs tvitlande tillstånd och en obändig egoism, visar sig sjelt vara ej mindre sjeltvisk. Han har neml. någon gång i tiden varit förälskad i Eugenies mor, som förrådt honom, hvarför han fäller öfver hennes minne de hårdaste uttryck. Han har ej kunnat hindra Henrik från att gifta sig med Eugenie, men han är viss om, att hon liknar sin mor och derför skall sprida olycka omkring sig. Han har af denna anledning tvingat Henrik att bo hos sig, på det ban må ha den farliga, unga qvinnan under sin omedelbara uppsigt; och han utöfvar äfven ett tvång på henne, som hon finner olidligt, hvarför hon skyr hemmet och i stället flyger från nöje till nöje, under denna lidelsefulla fart ruinerande sin man, som är köpman och redan i första akten visar sig vara på fallrepet, utan att hustrun dock anar något, Fredrik kommer, han får se Eugenie och känner i henne igen en connaisance från en promotionsbal. Han utvecklar ateistiska trossatser och för till Eugenie ett språk, som antyder, att hans moral är lika ihålig som hans fraser. Clara klagar öfver, att hon ej förstår honom och finner honom vara sig så olik emot förr; men Eugenies koketteri har redan väckt professorns misstankar, och han beslutar att kämpa med den förföriska qvinnan om sin ateistiske son. Härmed slutar första akten, som således ensam utgör en expos( af stycket. Denna exposs innefattar, säsom läsaren finner, en lofvande plapläggning, en uppränning med anlopp till konflikter at dramatisk effekt, om man än redan här kan med skäl framställa den anmärkningen, att förf. sönderdelat intresset och lemnat å sido den ganska vigtiga regeln att ha så få hufvudpersoner som möjligt. Åskådaren väntar sig naturligtvis, att Fredriks inre tillstånd skall gifva sig uttryck, framträda i de förvecklingar, han åstadkommer; men författaren har synbarligen ryggat tillbaka för konseqvensen genom en känsla af fruktan att derigenom icke bli tillräckligt, om vi så få säga anständig; hon har offrat åt pruderiet och, utan mod att fullfölja den djupa dramatiska anläggningen till en sådan spets, som skulle gifvit stycket i en god teknisk behandling ett högt värde som karaktersdrama, lemnat å sido Fredriks ateism, med ett drag bortskurit Eugenies koketteri och inskränkt hufvudhandlingen i andra akten till ett tröttande upprepande af professorns misstänksamhet mot Eugenie, hvilken äfven väcker Claras avartsjuka, så att hon vägrar att gitta sig med Fredrik. Professorns misstänksamhet är så mycket mera ogrundad, som Eugenie, just för att besegra den, vill af all makt förena de båda hvarandra älskande. Läsaren torde ursäkta, om allt detta förefaller något intrassladt och oredigt; det är fört:s fel, som tydligen icke varit ense med sig sjelf, utan kännt den black på sig, som trycker ned skriftställaren eller konstnären, då hans instinkt om det sköna och sanna visar honom på det rätta, men han låter sig afbållas af konventionela skäl från att fullfölja sin bana i den anvisade riktningen. Nu blir professorns misstänksamhet stegrad till hat och den styrande principen i dramat, och detta hat sväller ännu mera TEESE m