Göteborgsposten – 12 mars 1872, sida 1

Article Image
förtärandet af starka drycker. Jag torde väl icke behöfva särskildt omnämna, enär det nästan saller af sig sjelf, att då hr Hierta hade ordet försakade han icke tillfället att i kammaren distribuera en ny upplaga af sin fredsidyll. Om fred och ro i många år drömmer hr Hierta äfven i Andra kammaren. Icke fallt så betecknande, men i alla fall karakteristiskt var hr Mankells åtgärd att förorda nedsättning i det af K. M:t äskade och af statsutskottet förordade anslaget, stort 1,084,000 rdr, till fortsatt anskaffaing af infanterigevär. Hr Mankell ville endast bevilja 690,000 rdr; men fick blott två talare med sig, brr Sven Nilsson i Österslöf och Lyttkens, och det gjorde ej tillfyllest. Mot anslaget till Karlsborgs fästningsbyggnad hade kapt. Mankell i år intet att invända, och torde således han och de, hvilka betrakta honom som en auktoritet, nu ändtligen kommit till sundare åsigter i den frågan; deremot då det nu gällde att bevilja anslag till fortsättande af de redan förlidet år beslutna och nu pågående befästningsarbetena — mot hvilka hr Mankell uppträdde, anseende dem obeböfliga, antydande att svenska krigsflottan i farans stund kunde söka skydd i Kristianiafjorden — så uppträdde han mot detta anslags beviljande; men fick ingen medhållare, icke ens hr Jöns Pehrsson. Orsaken dertill var tvifvelsutan den taktlösa argumentationen. Han anförde nemligen att beslutet i fjor tillkommit som en följd af den besinningslösa skrämsel som tysk-franska kriget framkallat — föga artigt i sanning att debitera riksdagens majoritet för besinningslöshet —; och nu behöfde riksdagen alldeles icke bara till följd af sin så kallade värdighet vidhålla sitt förut fattade beslut. Men för dessa utlåtelser, isynnerhet den senare, undfick hr Mankell åtskilliga ganska skarpa, och vältörtjenta, tillrättavisningar, med åtminstone den verkan, att hr Mankell fann nödigt att icke påyrka votering. Den så otta förekommande frågan om ett kasernetablissement för Svea artilleriregemente är nu ändtligen afslutad genom begge kamrarnes bifall till det af K. M:t äskade byggnadsanslaget, en million rdr, dock så att för nästa år 450,000 rdr utgå. I sista stunden, när allt anförts pro contra, gjorde Carl Itvarsson ett ganska fyndigt törsök att åter uppskjuta denna frågas definitiva afgörande: om byggnaden nu blef besluten, så skulle arbetslönerna uppdrifvas i — hufvudstaden. För denne och några andra talare var det af ingen betydenhet alls att de nuvarande batterikasernerna, som tillhöra enskilda personer, äro i så uselt skick att de ganska säkert skulle utdömas af sundhetspolisen, om det icke blifvit styrkt att bättre lokaler icke kunde förhyras, med mindre än att battericheferna derigenom tillskyndades ytterligara färlneatAndra kammarens bebandling af sjerde hufvudtiteln (sjöförsvaret) erbjöd inga märkligare episoder. De enda som på detta område i kammaren kunna i sakkännedom mäta sig med sjöministern är kapten Palander och kommendören Adlersparre, och den förres ställning är, som bekant, så prononcerad, att mellan honom och sjöministern skulle åtskilliga utbyten af åsigter ske utan att någondera blef af den andres argumentation öfvertygad. Troligen för att låta kammaren få en aning om att hr Key äfven på detta territorium var hemmastadd, uppträdde han, anförande några betänkligheter i afseende på sättet för kanonernas på krigsfartygen riktning, men till de många på åhörareläktaren närvarande sjöofficerarnes stora förvåning befanns talaren rent af bortkommen, hvilket dock, antagligen, väl icke hindrade de öfriga åhörarne att betrakta hr Key såsom en både mångsidig och djupsinnig tänkare. Vid riksdagens början var den föreställningen temligen allmänt utbredd att väldiga strider skulle kämpas om anslagen till fjerde och femte hufvuditlarne; men så har icke skett. Regeringen hade icke begärt några öfverdrifvet höga anslag, och således icke gifvit uppslag till några häftiga strider beträffande krigsmakten till lands och vatten, och otvifvelaktigt är att de anslagsfrågor som defnnitivt skola afgöras genom gemensam votering blifva på ett tillfredsställande sätt lösta. Icke heller sjunde hufvudtiteln (anslagen till finansdepartementet) föranledde till några nämnvärda debatter. Hvad finansministern begärt i anslagsväg eller för öfrigt föreslagit rörande telegrat-, tulloch skogsväsendet, har beviljats, och teateranslaget har icke blifvit nedsatt trots br Liss Olof Larssons yrkande, enär riksdagen ansett att på den käpphästen kunde den långe dalkarlen gerna få rida en—— — ——— —

12 mars 1872, sida 1

Thumbnail