Göteborgsposten – 9 mars 1872, sida 1

blygsamhet oss, att helt enkelt omnåämnå det publiken med välvilja mottog detsamma och att spelet i de flesta fall var oklanderligt, hvad beträffar hr Stjernström i Ridells roll, förträffligt. Samma afton hade man nöjet återse hr 8S. i en af hans gamla savoritroller, Pingouins i Fattig på mynt, men rik på kärlek. Nu, som i fordna sordna dagar, försatte den stackars kärleksdruckne balbjeltens upprepade missöden publiken i den muntraste stämning och då slutligen knuten lösts, Pingouin på sitt oefterhärmliga sätt föredragit slutkupletterna och ridån fallit, fick konstnären ännu en gång framträda för att mottaga de glada åskådarnes tack för i afton, uttryckt i dånande applåder. Drillns operett har åter kommit upp på repertoiren. Ett godt val, ty detta lilla, oförargliga skämt, ur tysk jordmån af en glad Upsalastudent omplanteradt på svensk botten, innehåller så många drag af, i ordets egentligaste betydelse, oemotståndlig, komisk verkan, att det svårligen riskerar att någonsin förglömdt multna bort i teaterbiblioteket. Vi trotsa den surmulnaste åskådare, den kinkigaste kritiker att ej instämma i det högljudda löje, som ofelbart uppstår då efter kamrer Petteresons replik: Hvad å det här: den olycksalige punschoch plätt-amatören Kulander inträder och med linialen i högsta hugg attackerar den svartsjuke kamrern. Hr Roos, som såttgeig anförtrodd Drillöns roll; löste sm kiokiga uppgift, att ersätta den skådespelare, som Åkreerat densamma, hr Rohde, på ett i allo tillfredsställande sätt; uppfattningen var sjelfständig och blef derigenom roande, imitation skulle här varit både vansklig och olämplig. Fru Pousette var en behaglig och liflig Carolina utan att slå öfver i det burleska, denna skådespelerska inlägger i sitt. uppträdande alltid ett värdigt Ålagom, som inverkar angenämt på åskådaren och hennes föredrag af de melodiösa kupletterna vittnade om, attj hon ej blott egt utan ännu i dag eger qvar en ganska nätt röst. De öfriga medspelande bidrogo hvar i sin mån att ge relief åt det hela och stycket skall med den nya uppsättningen helt säkert upplefva mer än en repris. Å Å Mindre Teatern har Lundgrånska sällskapet under veckan gifvit tvenne föroställningar, den i Söndags för fullsatt salong; Det borttappade fåret tycktes väcka mycken munterhet hos publiken; och hvem skulle väl då vilja vara nog grym att i fråga om utförandet svänga kritikens skarpslipade stål. Om Måndag ger den bekante danske skådespelaren Kristian MHantsius å denna teater en litterär soir, eller en s. k. Oplesning, dervid han föredrager hela andra akten af Holbergs Jacob von Tyboe, 3:ne af Andersens mest bekanta ÅEventyr samt Historien om Dimmerling af gamle Rosenkilde, fader till den nu lefvande skicklige skådespelaren vid E. teatern i Köpenhamn Adolf Rosenkilde, äfven förf. till Anders Tikjöb och flera andra humoristiska Fortcllinger. Gamle Rosenkilde var sjelf en af danska teaterns yppersta krafter och otaliga äro de drag af sann humor, de qvicka infall, hvilka om denne publikens mest omhuldade gunstling ännu i dag berättas i det glada Köpenhamn. Hr Mantzius har, som man vet, under en lång följd af år varit fästad vid Danmarks kungliga scen och derunder skaffat sig ett namn som en af danska dramatikens mångsidigaste och talangfullaste skådespelare, hvilken ej minst bidragit att göra denna scen till en mönsterscen, och med hvars plötsliga afgång för något år sedan en lucka uppstått, som, enligt alla samstämmiga omdömen, ännu ingen mäktat tillfredsställande fylla. Vår publik, som under Cettiska sällskapets härvaro, visade sig så lifligt intresserad för den danska dramatiken, skall helt säkert ej försumma detta tillfälle att — för såvidt det ej skett förut — knyta bekantskap med en dess korysföer, hvars Oplesningerötverallt, senast i Kristiania, å hvars teater hr Mantzius med glänsande framgång äfven uppträdt i ett par af sina savoritroller, varit till trängsel besökta och helsats med eutusiastiskt bifall. Icke bifall utan det djupaste misshag, se der hvad som, med rätta, tillkommit vattenledningsstyrelsens anordning af Åvattenledningsluckorna å våra trottoirer. Till gasbolagets älskvärda sätt att placera gaslyktorna uppe på sjelfva trottoiren istället för bredvid, gatan, genom hvilket sinnrika arrangement allmänheten erbjudes en osökt anledning att under mörka nätter bräcka näsbenet eller i lyckligaste tall uppvaktas med en stilla satjernamäll, sälla sig nu dessa oupphörliga tillfällen till kullerbyttor, frameller baklänges, öfver ledningsluckornas uppstående kanter, dervid hufvudskålen och:ryggraden, armarne och benen lätteligen kunna råka ut för samma intressanta knäckningsprocess, som näsan ifråga om lyktstolparne. afven en insändare i dagens N:o frambär allmänhetens Åtankar i ämnet. Vi förena oss med eden siste värde talaren i en ödmjuk bön till vattenledningsstyrelsen att ej längre lägga ut giller för oskyldiga, skattedragande samhällsmedlemmar, ej längre infernaliskt envisas i att vilja åtskilja hvad skaparen en gång förenat — våra extremiteter från våra mer eller mindre skrala kroppshyddor. Till slut, innan vi servera den sedvanliga anekdoten, ett enda litet ord till damerna: ÅIdag är det den tionde! Med andra ord. idag är det sista dagen för aflemnande