Göteborgsposten – 9 mars 1872, sida 1

verkligen blir en andra maskeradbal å Nya Teatern Fredagen d. 22 nästk. Mars. En student hade en gång fått hem ett par nya stöflor från skomakaren, hvilka dock befunnos något för tråvga. Hvad var att göra? Skicka tillbaka dem kunde han ej, ty han skulle bort i tentamen på eftermiddagen och en protessor tycker ej om, att tentanden går på i ullstrumporna, hvarken i figurlig eller egentlig mening. Då fick han en ide, han skickade efter sin borstis: Hör på, Calle, dra på dej de här stöflorna och gå och spatsera med dem ett par timmar; men du är så god och håller dej vackert här utanför mina fönster, eljest löper du kanske på krogen och pantsätter dem. Calle kastade en blick af sårad sjelfkänsla på sin stränge herre, men drog lydigt på sig stöflorna och traskade i väg. Studenten satte sig nu vid sina böcker, men kastade då och då en blick genom fönstret och såg sin Calle med stolt hållning vandra fram och tillbaka i Odinslund, ty händelsen tilldrager sig i Upsala. Gång på gång sänkte sig dock hans blickar mot jorden, uppfångande solstrålarnes reflex i de spegelblanka sotomhöljena, och ett skimmer af outsäglig belåtenhet flög då också öfver hans skinande borstisanlete. En knapp timme hade emellertid förgått, då dörren öppnades och Calle åter inträdde. Hvad nu då, otrogne slaf, befallde jag dej icke, att du skulle spatsera i minst två timmar... — Ack jo, goa kandidaten, men si det här äl så roligt så... och solen skiner så vackert så... och dom som går förbi mej tycker jag i .eå schangtil så ... så att jag skulle fråga ... om jag inte me samma kunde tå gå ut en rock och ett par böxor åt kandidaten!