Göteborgsposten – 9 mars 1872, sida 1

upp om icke precis med guld så i det närmaste med koppar, man jämrade sig i tal och i skrift, väsnades och brummade: Snygga goda tider det här, när veden kostar bortåt tyrti riksdaler, hu! Men så begaf det sig, att det alldeles icke blet någon vinter, att man kunde knussla ända till det hardt när otroliga med det dyra bränslet och till på köpet bröt menniskosnillet en ny bana i torm af de små besparingskaminerna, hvilka nu lika säkert finnas i hvarje hem som chignonen och amykosaseptinen. Nu beror det endast på hvad landtmannapartiet säger, vi mena icke det som lefver och regerar vid riksdagen och som smörjer kråset på Hötel Rydberg och Kung Carl, utan det idoga slägte, som plöjer och ansar Sveriges gamla jord; en vinter utan snö och frost, kan sådant passera utan obehagliga efterslängar? Spörj länsagronomen! För öfrigt skulle det bli något krångel med skörden, välan då borra vi efter stenkol. Det var en tid då man borrade näsan ner i Dalarnes frejdade marker och vädrade ester bergolja — men förgäfves, det luktade en liten smula, det var alltsammans. Men icke ens så mycket olja, att en at de fåvitska jungfrurna dermed kunnat friska upp sin gamla lampa, träffade man på. Men Kropps aktiebolag tyckes deremot ha ått tag i Aladdins underbara lampa, det har icke brännt sina kol förgäfves och iakttager nu en så styf hållning i fråga om priset på sina aktier att ingen af oss kapitalister är kropp till att bli egare af en enda. Kommer nu någon afundsjuk belackare och kastar fram ett hånfullt: ÅBevars, nicht so hitzig, det är ännu alls icke bevisadt hvad stenkolen duga till! så sticka vi statens bergsskolas profbok under näsan på honom: Var så god, hr tviflare, var god ock läs! Står der icke tydligt och klart: vid profning i degel gåfvo dessa stenkol 61,07 4, kol och kolen sintrade ej det minsta vid glödning i sluten degel... Kolen sintrade icke! Icke det mirsta! Oh, huru ljufligt: Es klingelt so herrlich, es klingelt so schön! De sintrade icke. Vi erkänna vår okunnighet, vi veta sannerligen icke hvad det mystiska ordet sintra egentligen betyder, men det ligger deri något gåtfullt, förhoppningsväckande, kabbalistiskt. Det klingar trollskt som guldet i Asmodei börs, skimrar förbländande som färgerna i Kalospintokromatokrenen. Tänk bara, om de smtrat. Öfver hela Sverige, Europa, verlden, skulle det olycksbringande ryktet ha spridt sig med blixtens hastighet, telegrafen skulle ha spelat i norr och söder, i öster och vester, man skulle ha nödgats inkalla alla extra-assistenter för att fortplanta den förfärliga nyheten och ett sorgedok skulle ha lägrat sig öfver hela landet, i trots af solen och våren, af lärkhymnerna och Viola tricolors-idyllerna. En aktieegande pappa i Ystad, hvilken eljest med faderlig stolthet betraktat sin förhoppningsfulle förstfödde, der han vid middagsbordet klängt upp på stolen, doppat fingrarne i såsskålen och slefvat i sig hela innehållet af lingonskälen, skulle då fått ögonen öppna, daskat till sin älskvärda afkomma och förtydligat proceduren med följande obegripliga text: Åb, skäms, Adolf. Jag tål intet sjelfevåld och dessutom ... de sintrade, de sintrade! En annan, som nyligen till Haparanda hemfört sin unga brud — skön men fåtäng — och som hittills på sin tillbedda, lilla englasöta hustru slösat all den komfort och lyx, som det nordligaste Sverige kan erbjuda, skulle då helt plötsligt dragit in på staten: Augusta, min vän, två rätter mat är mer än nog till middagen och — hvad ser jag — sitter du och arbetar vid två stearinljus ... pub...ursäkta jag släcker det ena... ty vet, olyckliga, jag är ruinerad... de sintrade, de sintrado! Lyckligtvis inträffade, som man vet, motsatsen. Lille Adolf i Ystad slipper nog dask och fru Augusta i Haparanda behöfver ej anstränga sina sköna ögon vid ett ensligt, dystert brinnande stearinljus. Aktie-egarne gnugga sina händer af förtjusning och bokstäfverna i aktiebrefven gnistra för deras ögon som juveler, som Ådiamanter i stenkol. Det vill sålunda synas som om vi lefde i de briljantaste tider, som vore Sverige på god väg att bli ett riktigt Eldorado, ett sannskyldigt Schlaraffenland, der snart stekta sparfvar skola flyga in i munnen på oss och vattnet i floderna förvandlas till ädelt vin... nå, det sistnämnda påstå onda tungor att våra vinhandlare förstått sig på sedan urminnes tider. Men så rasande briljant torde det väl ändå icke vara. Se här ett enda litet bevis. För någon tid sedan fanns i stadens tidningar införd en annons af följande lydelse: Bokförare. Ledig plats finnes för en rask, driftig bokförare såsom förvaltare för ett jernvägsförråd; lön 1500 a 2000 rdr; tillträde genast. Skriftlig ansökan till -Jernvägstjensteman 994 torde inlemnas å denna tidnings annonskontor. Under andra förhållanden skulle det varit helt naturligt, att utsigten till en anställning med 1500 å 2000 rdrs lön och till på köpet att tillträda genast skulle framkalla en mängd hugade spekulanter på arenan, men i så goda tider, som de nuvarande måste väl anspråken vara större ...? Döm sjelf. Endast till denna tidnings annonskontor ankommo bortåt 150 skriftliga ansökningar, flera tolegrammer och legio muntliga förfrågningar oberäknade, ja, en sökande från annan ort gick till och med ända derhän i försigtighet att han — — . br — —— 5 —-. Ae —