Göteborgsposten – 9 mars 1872, sida 1

dius med poliser. Fängelseluften tycktes tärt A:s kropp och dödsfruktan blekt hans kinder. Det blef nu tyst omkring spetagården, liksom då ridåen går upp sör ett skådespel. Sedan A. stigit af vagnen och aftagit mössa, kappa och fångtröja, bands en svart duk för hans ögon. Denne ville dock ej sitta fast, hvarföre A. sjelf aftog den och begärde att få gå döden till möte med oförbundna ögon. Detta beviljades, hvarefter de båda ofvannämnda prestmännen ledde honom, hållande en i hvardera af hang händer, fram till stupstocken. Dit framkommen, föll han på knä och knäppte händerna konvulsiviskt tillsamman för ögonen. Hans läppar rördes till bön. Pastor Pettersson böjde sig ned och uppmanade honom att med lugn och hopp skiljas hädan. Då han lagt hufvudet på stupstocken framträdde skarprättaren med en blänkande bila och tog plats bakom pastor Pettersson, som nu med hög röst började bedja: Fader vår, som är i himmelen ... Det var så tyst rundt omkring att man kunde höra vågens svall mot hafsstranden. Han fortsatte: Tillkomme ditt rike. .. Delinqventens darrande läppar tycktes bedja detsamma. Sko din vilje, såsom i himmelen så ock på jorden ... Vårt dagliga bröd gif oss s dag ... Skarprättaren närmade sig nu tyst med lyftad bila. Försoningens bön, Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem 088 skyldiga äro, var framsagd, men fortsättning följde ei, ty den, för hvilken bönen bads, var ej längre bland de lefvandes antal. Men sista akten af detta blodiga och ohyggliga drama återstod ännu. Några unga män, tillhörande medicinska fakulteten vid Lunds universitet, samt tidningsreferenter hade samlats kring den afrättades stympade lik. Några qvinnor ur hopen störtade nu fram och sökte tränga sig mellan de unga läkarne för att upphemta den afrättades blod, dels i skedar, dels koppar, som de medfört för detta ändamål. Den sägen lär ännu gå bland solket, att afrättade brottslingars blod skall. ega en undergörande verkan mot vissa obotliga sjukdomar, såsom fallandesot, slag, etc. Lyckligtvis blefvo de vidskepliga af myndigheterna förhindrade att utföra sitt nedriga uppsåt. Den offentliga halshuggningen har, våga vi säga, framkallat denna vidriga yttring af vidskepelse. De lärda och förnumstiga herrar, som strängt hålla fast vid lagens bokstaf om den offentliga afrättningen, borde sjelfva någon gång träda inom spetsgården och åse detta skådespel, till hvilket de inbjudit landets lägsta samhällsklasser. De skulle inse att den offentliga afrättningen ej uppfyller sitt åsyftade ändamål; ty utaf tio brottslingar, som sluta sitt lit på afrättsplatsen, hafva de nio, enligt statistiska uppgifter, förut åsett en halshuggning. Tillämpningen af det offentliga dödsstraffet tycks således ej verka androm till varnagel. Lagstiftningens åsyftade verkan med detsamma är fullkomligt betydelselös för den stora mängden, ty på afrättsplatisen anslås inga andra känslor än nyfikenhet, medlidande och afsky. Vi tala ej om personer af högre själsodling, — den aktning, de hysa för sig sjelfva, afhåller dem från galgbacken. Vi kunna således: ejbetrakta det loffentliga dödsstraffet annorlunda än såsom ett rått, uppskakande pöbelnöje, som bekostas at staten, men ingalunda uppfyller sitt åsyftade ändamål, utan istället är en smutsig skamfläck på ett folk, som anser det för sin högsta ära, att i andlig utveckling kunna mäta sig med Europas största och mäktigaste nationer.