Göteborgsposten – 7 mars 1872, sida 1

jag tyckte att allt detta var mycket besynnerligt. Tycker ni ej detsamma, sir? — Jo — nej, stammade Erank; jag vet icke. Men blefvo utbetalningarne fortsatta? — Penningarne skickades till mig i ett kuvert regelbundet ända tills slutet af året, sir, och med sista remissen kom ett bref från mr — den gentleman hvars namn ni nämnde, hvari han sade sig vara ledsen öfver att han ej längre hade några medel till utbetalningarnes fortsättande. Det betydde då föga för mig, ty tack vare miss Wynnees godhet hade jag erhållit denna grindvaktarplats. — Och ni har aldrig upptäckt hvem den hemlighetsfulle välgöraren var? — Aldrig, sir, men det har dock ej varit af brist på försök å min sida. Mrs Shaw och jag gjorde allt hvad vi kunde för att upptäcka honom i Sydney; men det tjenade till ingen nytta. Någon tid efter sedan jag kommit tillbaka till England skref jag till mr — lagkarlen och frågade om han visste hvem min välgörare var; men han skickade mig ett något skarpt bref tillbaka och sade att, antingen han visste det eller icke, tillhörde det ej honom att underrätta mig derom, och så länge penningarne blefve mig tillsända, rådde han mig att nöja mig dermed. — Nå väl, mrs Bradstock, sade Frank efter en paus, jag har nu någonting att säga er. Jag är ej blott icke död, såsom ni förmodat, utan min ekonomiska ställning är lika väl betryggad som mitt lif, så att berättelsen om min ruin eger lika liten grund som berättelsen om min död.