Göteborgsposten – 7 mars 1872, sida 1

förrättare, och i denna omständighet läg såsom hvar man finner, en god yttre anledning för landtmannapartiet att utse honom till frambärare af interpellationen till justitieministern i den vigtiga frågan om trontalets konstitutionella betydelse. Men ott detta hedrande uppdrag föll på hans lott tyckes vidare antyda att man i honom har att se Sveriges blifvande lordkansler. Äfven utom kretsen af kabinettsmedlemmarne in spe finnas i våra representantkammare individer hvilka förefalla såsom skulle de gerna vilja gälla tör afbilder af engelska mönster. Sålunda tyckes representanten för Sunnerbo ingenting hafva emot att blitva en svensk upplaga af sir Charles Dilke, och skulle bestämdt fullgöra denna uppgift till sin egen, om också ej till andras belåtenhet. Men öfverflyttar man betraktelsen från personernas till handlingarnes område, då upphör all möjlighet att vidare draga paralleler. Sådana beslut som exempelvis det, om hvilket vi nu gå att erinra, skulle man säkerligen förgäfves leta efter i engelska parlamentets annaler. Bland de få af regeringen begärda anslagen under 2:dra hufvudtiteln (justitie-departementet) var nemligen ett på 10,000 rdr till bestridande af kostnaden för extra-divisioner vid hofrätterna. Detta afslogs emellertid. Man erkände att en förstärkning af hofrätternas arbetspersonal var behöflig, men vårt rättegångsväsende tarfvar förenkling, och det förra skulle af kammaren förhindras på det regeringen måtte tvingas att tillgripa det senare medlet. Påminner icke detta förfaringssätt starkt om barnens hotelser att slå sina dyrbara saker sönder, såvidt de ej i allt få sin vilja fram? Rättegångsverkets förenkling — hvartill för öfrigt rikedagen kan taga initiativet likaväl som regeringen — är ett arbete, hvars utförande fordrar tid, och nu måste likväl, såvidt Andra kammarens vilja går igenom, rättskipningen förbli ofullständig och långsam under den långa tidrymden för det nya lagförslagets utarbetning. För öfrigt kände oppositionen med visshet att regeringen sjelf har sin uppmärksamhet fästad på ämnet samt att detsamma skall utgöra ett af de första föremålen för den nya lagbyråns verksamhet. Hvad som gör saken på en gång. sorglig och löjlig är att, ohuru det är den skånska hofrätten, hvilken synnerligast är i behof af extra biträde på det ej rätiekipningers gilla gång der må törlamas, det likvisst var de skånska korysserna inom landtmannapartiet, som genomdrefvo beslutet. Om de skånska komittenterna skola bli nöjda med representanter, hvilka motarbeta deras intressen äfven då dessa sammanfalla med allmänt väl, är en fråga, å hvilken de snart skeende omvalen tyckas böra gifva ett nekande svar. Ett annat mera strategiskt drag, som icka kdesto mindre t ö ämnl ått-Ulliag-,Å UfgolLHfNSe böd dagas storm sida inom statsutskottet, som tillböra Andra kammaren att föreslå riksdagen att utan vidare upphäfva mantalspenningarne. Denna skatteafgift hör till dem, hvilka såsom man vet i Riksstaten upptagas bland ordinarie inkomster. Enligt häfd och efter vårt förmenande äfven enligt uttrycklig lag, skulle således regeringens bifall till borttagandet vara nödvändigt. Olika meningar hafva visserligen yppat sig härom såväl inom som utom rikstorsamlingen, men till någon aatydan om tvekan i detta hänseende förefinnes i utskottets betänkande intet spår. Detta är ofkattadt i sådan form att man kan antaga — möjligt är ja att vi misstaga oss — det meningen vore att obemärkt insmuggla en vigtig förändring i maktfördelningen mellan de båda statsmakter, på hvilkas befintlighet Sveriges konstitutionella system hvilar. Vi kunna hysa aktniog för de åsigter, ehuru vi ej dela dem, hvilka förmena vårt lands politiska väl bero på att regeringens makt i möjligast största måtto försvagas samt att våra öden länkas efter den ögonblickliga stämningen hos en kanske svag och till sina meningar vexlande riksdagsmajoritet. Men så mycket mindre torde det vara skäl att folket med förbundna ögon iklädes den nya parlamentariska drägten som man från tillförlitligt båll erfar att, snart tillfälle skall lemnas kamrarne att diskutera regeringssystemet i allmänhet. Visserlignn är det sätt, hvarpå konstitutionsutskottet gått till väga för att bereda ett sådant tillfälle, något underligt, i det utskottet härför begagnat sig af medlet att anmäla statsrådets ledamöter till anmärkning — ett medel, som grundlagens stittare utan tvifvel tänkt sig skola användas för vigtigare ändafara dermed. Mra Shaw oah Jag tvalta att Allt