Göteborgsposten – 7 mars 1872, sida 1

—— — — —— — — —— — — 1. gifter som ansågos nödvändiga för resan. Var ej detta bra ädelt af honom? Frank som stödde ansigtet mot handen blott nickade med hufvudet. — Men det var ej nog härmed fortfor mrs Bradstock. Brefvet innehöll vidare att på det jag ej måtte lida nöd efter min ankomst till England hade man dragit ytterligare försorg om mig. Så snart jag anlände, skulle jag uppgifva min adress för en lagkarl som stod namngifven i brefvet, mr — Gud tröste mig! jag kan aldrig komma ihåg hans namn. — Mr Maunder, sade Frank. — Ja, så hette han! utropade mrs Bradstock. Huru i all verlden har ni fått veta det? — Huru jog fått veta det? upprepade Frank och spratt häftigt till. Jag måste ha hört det af miss Wynne. Ni måste ha omtalat denna historia förihenne och Fuppgifvit namnet. — Nej, sir, sade qvinnan, ej så vidt jag kan erinra mig. Men det måtte väl ändock vara så, ty naturligtvis kan ni ej på annat sätt ha fått reda på namnet. Nå väl, jag skulle skicka min adress till mr Maunders, och han skulle regelbundet hvarje Måndag skicka mig tio shillings. Detta skulle fortfara ett år, under hvilken tid jag borde kunna skaffa mig något annat att lefva af. Penningarne voro i beredskap för året, stod det i brefvet; men jag finge ej vänta mig underhållet längre, ty brefskrifvaren skulle måhända sedan ej vara i den ställning att han