Göteborgsposten – 6 mars 1872, sida 1

återstoden på allmänna beväringsfonden. Men reservanterna äfvensom i går afton Första kammaren funno detta vara ett ingrepp i K. M:ts rätt, att utan riksdagens hörande disponera öfver allmänna beväringssonden och derföre beviljades af Första kammaren de för beväringens utredning erforderliga 405,320 rdr. Det är icke första gången vid riksdagen försök gjorts att indirekt disponera den allmänna beväringsfonden; nu är den icke så stor att beloppet bör synas frestande, ty vid detta års början egde den endast en disponibel behållning af 287,276 rdr 36 öre. Sedan krigsministern talat derför bitöll Första kammaren äfven, emot utskottets afstyrkande, uppförande af ett exercishus för lifgardet till häst. Deremot ville man icke lemna anslag för ett husaretablissement i Landskrona, emedan, som af diskussionen förmärktes, i förflyttningen af artilleriet från Landskrona till Karlskrona, som förutsattes för husarernes förläggande till förstnämnde stad, antogs stöta på ekonomiska och andra svårigheter. General Abelin visade likväl att brist på exercisplats vid Karlskrona, en bland dessa sannolikt förmenade svårigheter, icke förefanns. Bevillningsutskottet har, för att få ett principielt uttalande af riksdagen om dess mening beträffande möjliga skattelindringar, i ett betänkande afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag om nedsättande till hälften af personliga skyddsafgiften och deremot tillstyrkt den Kongl. propositionen om lastpenningarnes upphörande. Ingendera af de Kongl. propositionerna vann Första kammarens bifall. Hufvudskälen syntes oss vara dels det att man icke ville ännu, innan man närmare fått se tiden an, om den finansielt lyckliga ställningen icke vore blott tillfällig, rubba hittills utgående mera konstanta skatter, utan, som en talare uttryckte sig, hålla ångan uppe på statsskeppet att möta möjliga stormar, och dels att man ansåg riktigare att nedsätta de 1867 höjda tullsatserna å kaffe och socker. Finansministern framhöll förgäfves i ett sakrikt anförande de skäl som bestämt regeringen: att skatter, som direkt träffade den fattigare klassen icke på 30 år nedsatts oaktadt flera andra skatter minskats under tiden, att vissa ständiga inkomster voro i ett stigande, som ovilkorligt måste fortfara o. s. v. Sannolikt är att statsutskottets förslag, om att äfven borttaga mantalspenningarne, icke bidragit att öka Första kammarens sympatier för de af Kongl. Maj:t föreslagna skattelindringarne. I Andra kammaren var majoriteten på förhand öfverens om att återremittera utskottets afstyrkande af nedsättning i skyddsafgiften för att först få se hvad utgång frågan om mantalspenningarne får, och på aftonen igår afslog äfven denna kammare borttagandet af lastpenningarne, hvilken fråga nu förfallit. Noga räknadt torde pluraliteten i Andra kammaren vara mera intresserad af att mantalspenningarne heldre än skyddsafgiften af riksdagen borttoges, ty härigenom gjordes ett steg i riktningen af grundskatternas borttagande, alldenstund personliga skyddsafgiften tillhör bevillningen men mantalspenningarne falla under den grupp af skatter, som befinna sig på ordinarie stat. 11 af Första kammarens ledamöter hafva reserverat sig emot statsutskottets beslut; i två af dessa reservationer påpekas nödvändigheten af att beslut om ordinarie skatter underställas Kongl. Maj:ts pröfning. Denna ömtåliga fråga är nu på dagordningen och debatten kan väntas i denna vecka, en: debatt som säkerligen blir fullt ut så intressant som om dechargebetänkandet. Då riksdagen sjelf är part och domare i en person vill det synas som ensamt grannlagenheten fordrade att en omtvistad punkt afgjordes på billigaste sätt d. v. s. att ordinarie sratsregleringen icke undandroges regeringens: pröfning. Det kan till en början blifva fråga om huruvida talmännen anse sig kunna göra propositionen på statsutskottets hemställan; man väntar åtminstone öfverläggning derom i talmanskonferensen. Tills nu har icke konstitutionsutskottets dechargebetänkande hunnit blifva färdigt att till riksdagen aflemnas emedan ännu igår icke reservationerna aflemnats. Betänkandets hufvudinnehåll lärer vara följande: utskottet har icke ansett någon åtgärd af konungens rådgifvare påkalla tillämpning af 106 3 regeringsformen, men funnit konungens rådgifvares åtgärd i fråga om föreskrifterna för rekrytåldern böra enligt 107 S R.F. hos riksdagen anmälas. I knektekontrakten töreskrifves endast angående rekryts tjenstbarhet, att han skall varadugligt, och vederbörande militärbefäls rätt att pröfva manskapets duglighet bör vara tillräcklig för att hindra att mindre lämplig person antages. Derföre förekommer det utskottet som den anmärkta åtgärdens hufvudsakliga inverkan på armåens tjenstbarhet skulle vara den, att den indelta armeen beröfvats förmånen att inom sina leder upptaga män, hvilka oaktadt fyllda 25 år besitta i hög grad egenskaper, som göra dem tjenliga till soldater. Härtill kommer, att då högsta tillåtna åldern för rekryter sammanfaller med den då beväringsskyldigheten upphör, måste indelta armens rekrytering ske bland ynglingar om tjugo är och derunder eller bland beväringsskyldige. I sistnämnda fall minskas i fredstid beväringens och sålunda hela armåns styrka samt i krigstid, när extra roteringsmanskap skall uppsättas, vinnes indelta arm6ens tillökning endast på beväringens bekostnad och blir i sjelfva verket skenbar. Om å ena sidan detta svårligen kan anses öfverensstämmande med rikets sannskyldiga nytta, bör å andra sidan ej förbises, att hvarje föreskrift, som inskränker deras antal, bland hvilka rekryter kunna tagas, blir en ökad tunga för de rekrytermgsskyldige. Vidare befarar utskottet att en krigsstyrelse, som blott har soldatens krigsduglighet till syfte, lätt känner sig frestad föreskritva sådana qvalifikationer, att rustoch rotehållarnes skyldighet slutligen blir en helt annan än från början afsetts utan att hvarje särskild föreskrift kan sägas rubba indelningsverkets hufvudgrunder. De tid efter annan gifna töreskrifterna om nedsättning af högsta rekrytåldern synas ingifva icke alldeles ogrundade farhågor att man är inne på en sådan väg, och regeringens rådgifvares åtgärd har derföre äfven ur denna synpunkt ansetts böra för riksdagen tillkännagifvas. Någon ytterligare framställning eller särskild s. k. klämm lärer icke förefinnas. En i går aflemnad kongl. proposition om ändring af 72 S regeringsformen föreslår följande förändrade lydelse som vi skynda meddela vära läsare: Riksbanken forblifver under Riksdagens egen gawt — lt ni styrt ut er! Er förklädnad är I satt dit d