Göteborgsposten – 6 mars 1872, sida 1

— Aha, jaså! sade den lille mannen i det han oroligt såg på bokhållaren; ja då är allt rätt — Nå godt, sade den senare, om ni är belåten så är jag så äfven. Nu får man väl än en gång öppna det här otäcka gamla skåpet. . Han tog upp en nyckel ur fickan och satte den i dörren till det skåp der han hade sina papper förvarade, och mr Pentweazle jemte Grogram gingo framåt banan. — Hvad har fört er hit utan att ni blifvit efterskiekad? frågade den lille mannen så snart do voro utom hörhäll. — Åh, jag kunde väl tro att ni skulle bli arg, svarade Grogram; men jag kunde ej hjelpa det. Jag tyckte ej om att låta er vara ensam här det är summan af saken. Jag kunde ej veta hvad ni skulle taga er före. — Nöt! utropado den lille mannen; kan ni ej ens komma ihåg hvad ni sjelf sade? Minnes ni ej att ni hånade mig för det jag ej var stark nog till kroppsligt arbete? — Jo, det gör jog, sade Grogram trumpet; men jag trodde att ni kunde ha skaffat er någon annan. Jag trodde — jag vet ej hvad jag trodde — jag vet endast att jag är här. Det var ej mr Pentweazlos afsigt att gräla med sin underlydande, hvarföre han hastigt förändrade sätt och yttrade i det han med ett fryntligt småleende såg upp mot honom: — Nå, lika godt, det gläder mig mycket att se cr i sällskap. Jag skulle ha skickat efter er senast denna