Göteborgsposten – 6 mars 1872, sida 1

— AWAW — Ö dessförinnan uppläsas och granskas af kammaren. Under den öfverlaggning. som härom uppstod, vann motionen ganska ringa understöd. . Sedan motionen, på begäran af hr Ribbing blifvit uppläst, uppträdde den sistnämnde mot densamma, mot hvilken han anmärkte, att om dess syftning vore att framkalla en adressdebatt, så att kammaren vid justeringen af talmannens tal skulle få tillfälle att uttrycka sitt nöje eller missnöje med regeringen i flera eller färre frågor, så vore något sådant främmande för våra grundlagar, som blott talade om, att talmannen skulle för konungen frambära kammarens vördnadsbetygelser. Motionens syfte kunde således svårligen vinnas utan grandlagsändring. Men om ock en sådan ej vore nödig, så vore det icke lämpligt att i kammarens arbetsordning införa ett dylikt stadgande. Väl plägade talmannens tal innehålla något politiskt, men detta hade inskränkt sig till, att hans välönskningar varit sammanbundna med önskningar för vigtiga föreliggande frågor. Icke heller hade, såsom det heter i sjelfva motionen, under det nya statsskicket någon anledning till anmärkning mot de hållna talen förekommit. Men man borde icke antaga lagar, innan det visat sig, att de behöfdes. Att stifta lagar för möjligheter vore öfverflödigt. Dessutom kunde kammaren ej tvinga talmannen att frambära dess åsigter, ty han kunde då med stöd af grundlagen inskränka sitt tal till blott de orden: Jag har den nåden att för E. M:t betyga min undersåtliga vördnad. Tal. yrkade derför afslag å motionen. Hr Kolmodin började med en anekdot om Benjamin Franklin, som en gång besvarat en uppmaning att framställa ett förslag till ett politiskt tal med ett tvärt nej och såsom skäl derför anfört en berättelse från den tid, då han var bektryckarlärling. En af hans vänner, en hattmakarlärling, skulle nemligen blifva sin egen och hade sammankallat sina vänner för att rådgöra om sin blifvande skylt, på hvilken han föreslog skulle sättas en hatt och derunder: Thomas Clark, hattmakare, förfärdigar och försäljer mot kontant starka och vackra hattar. En anmärkte då, att det vore öfverflödigt att säga, att en hattmakare förfärdigar hattar, hvarpå ordet ströks. En annan menade, att orden mot kontantborde utgå, emedan eljest mången, åt hvilken han gerna skulle lemnat kredit, skulle gå hans bod förbi. Orden utgingo. En tredje ansåg, att orden starka och vackra i tillverkarens egen mun vore ett sjelfberöm, hvilket, som man vet, luktade illa. Strökos. Slutligen kom en fjerde och menade, att orden försäljer hattar voro öfverflödiga, emedan ingen hattmakare lär förfärdiga hattar för ro skull eller för egen räkning. Äfven de orden utgingo, och sålunda återstod blott hatten och derunder Thomas Clark, hattmakare. Ungefär så skulle det komma att gå med talmannens tal vid en justering, ty utan tvifvel funnes i kammaren många flere kritiska och anspråksfulla hufvuden än bland de ifrågavarande hattmakarelärlingarne. Af detsamma skulle troligen ej komma att återstå annat än: Jag har den nåden att framföra kammarens vördnad. Nog kunde man emellertid få ett förslag till tal, men huru det skulle gå till att tvinga talmannen att framföra det, kunde han ej inse. Hvem kunde till exempel hindra hovom från att komma af sig och sedan fortsätta talet på eget beråd? Bäst vore derför att låta honom tala såsom förut, hvarför tal. yrkade afslag på motionen. Hr Gumelius föredrog, att talmannens tal kunde få en likhet med Thomas Clarks skylt, framför att en kommande talman med deciderade opinioner i motsatt riktning mot kammarens skulle kunna såsom kammarens åsigter framställa sina egna. Derefter gjorde talaren åtskilliga anmärkningar mot arbetsordningen, hvars äfven i motionen ifrågasatta omarbetning af ett enskildt utskott han förordade. Grefve Posse ansåg, att motionen väl kunnat gömmas, till statsregleringen varit undangjord och man fått bättre tid, och ansåg det vara olämpligt, att den afgående kammaren ginge sina efterträdare i förväg med att omarbeta arbetsordningen. Hvad förvandlingen af talmannens enkla tal till en svarsadress beträffade, hindrades det af föreskriften, att talet skulle hållas omedelbart efter trontalet, som kammaren då ej kände. Att åter utarbeta det på förhand under den korta tiden mellan talmannens utnämning och talets hållande skulle också vara omöjligt, då det skulle kräfva mogen pröfning för att kunna framläggas såsom kammarens mening. Hvad talmannen nu säger står för hans räkning, men sedan skulle det stå för kammarens, och denna hade då påtagit sig ett alldeles onödigt ansvar. Yrkade derför afslag på motionen. Hr Sven Nilsson i Österslöf erinrade om, att man häromdagen fick veta att trontalet icke var någon regeringshandling, hvadan man väl ej behöfde gitva talmannens tal någon annan karakter än att vara ett uttryck af hans personliga åsigter. Man kunde derför gerna låta konungen och talmannen utbyta sina höflighetsbetygelser. Han ville dock icke framställa något yrkande, men om remiss ifrågakomme, borde den ske till enskildt utskott. Hr Hedin genmälde mot hr Ribbing, att om en svarsadress vore främmande för våra grundlagar, såsom ej i dem omnämnd, så låge den dock, likasom mycket annat, i den konstitutionella luft vi andas. Lika väl kunde man eljest säga, att en dylik debatt vid remissen af den k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof vore främmande för våra grundlagar, emedan den icke vore i dem förutsatt. Att det skulle vara olämpligt att införa ett sådant stadgande i arbetsordningen kunde han icke finna, då interpellationsrätten, som ej med ett ord omnämnes i grundlagen, dock omtalades i arbetsordningen. Hvad bebofvet af ett sådant stadgande beträffade, så erinrade han om det i motionen anförda förhållandet, att under ståndsriksdagarnes tid borgarståndets talman en gång hållit ett tal, som efteråt ogillades af ståndet, och något dylikt kunde väl icke heller vara omöjligt nu. Att talet skulle inskränkas till: Jag har den nåden o. s. v., trodde han nog komma att korrigeras af verkligheten. Bättre dock om det blefve så inskränkt, än om talmannen skulle yttra sig så, att det föranledde en adressdebatt efteråt. Hvad hr Rolmodins anekdot om hattmakarens skylt betraffade, beklagade tal. om hr K. haft den erfarenheten såsom riksdagsman, att han hade all anledning att tro att resultaten af kammarens öfverläggning skulle blifva det minsta möjliga. Om talmannen skulle komma af sig, blefve det åter K. M:s EEE — —