Göteborgsposten – 5 mars 1872, sida 1

tända upp någon eld, om jag vore som ni, annat än yttersta nödfall. Det är en blåsig plats och gnistor kunnlätt fara vilse; dessutom är skjulet i och för sig mycke lätt aotändbart, och om det brände ner skullo Mac råks i klämman för det han låtit er komma hit. God natt nu! Under det han talade skred tåget — ett mycket kort tåg — långsamt upp till stationen och fortsatte sin resa så snart det tagit upp bokhållaren, hvilken hoppade in i konduktörens kupå och genast för denne värde person ut: bredde sig vidt och bredt om mr Pentvweazles ankomst samt beskref huru ondt den lille mannen nödvändigt måste komma att slita. Så snart tåget hunnit alldeles ur sigte, stängde mr Pentweazle genast igen dörren till skjulet och skyndade framåt banan i riktning mot Falmouth. En — två — tre! Han räknade telegrafstolparne under det han gick ffamåt. Elfva! Så hade han slutligen hunnit dit! Der, straxt på andra sidan stolpen, låg det som han uppoffrat månader och hundratals pund för att komma åt, men som, sedan det en gång blifvit hans, skulle rikligen ersätta honom alltsammans. Den lille mannen klef upp för banbanken och betraktade närmare telegrafstolpen, som på honom tycktes utöfva en verklig tjusningskraft. Det var en stark, grof och stödig stolpe; men som den plats der den stod var mer än vanligt blottställd, stöddes den af en jernstång som var med ene ändan inpassad i midten af stolpen så att den bildade vinklar mot don samme, under det den andre ändan var fästad i marken. Innan mr Pentweazle klef uppför banbanken, märkte