Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 2

De hade vikit om hörnet af terrassen och stodo dolda i ett hörn vid den nedersta muren. i Då Ellen i låg och darrande ton yttrade dessa ord och derunder med djupt allvar blickade upp i sin trolöfvades ansigte, såg hon så älsklig ut att Frank ej kunde motstå begäret att linda sina armar omkring hennes lif och trycka henne till sitt hjerta. — Ej af någon brist på kärlek till dig, min älskade, sade han ömt, ej derföre att jag i ringaste grad mindre beundrar dig,. ej derföre att det trädt någon den obetydligaste skugga mellan dig och mig! utropade han passioneradt. Denna förklaring bör tillfredsställa dig, ty den är lika sann som himlen uppöfver oss är ljus och klar! men förhållandet är det ganska naturliga att jag nu för tiden måste vara mera allvarsam och mera tankfull än jag var i fordna tider. Då var jag en fattig äfventyrare med hela verlden framför mig; nu, tillade han med ett småleende, är jag en man med tillgångar och måste tänka på huru dessa tillgångar skola användas. Det är uppriktigt sagdt alltsammans, min flicka; någon annan anledning finnes ej till den förändring som du anmärkt. — Det gläder mig att kunna tro det, Frank, sade Ellen i det hon lutade sig intill honom. Det skall glädja mig ännu mera då du blir så van vid bördan af din förmögenhet, att du kan bära den mera lätt. — Det skall snart bli förhållandet, hoppas jag, Ellen, sade Frank. Jag skall resa till London om ett par dagar för att vidtaga några anordningar med agenterna för mina australiska mäklare. Dessa anoräningar skola