Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 2

rorets utgrening och om den jäsning, det efterlemnat,. gifver ett godt begrepp om den synpunkt, ur hvilken betänkandet affattats, och om hela framställningens ton och form. Det säges deri: Upproret, hvilket måste duka under i Paris, har utsträckt sina förgreningar öfver hela Frankrike. Det står ännu i denna stund icke afväpnadt; ja, det har ej ens uttalat sitt ogillande af sina brott och mordbrandsanläggningarne i Paris. Det är af vigt, att verlden lär känna, hvad som utgjort de egentliga motiven och hvad som tjenat till program för de nya barbarerna, hvilka ej rygga mera tillbaka för det borgerliga krigets fasor, än! för invasionens förödelser. Vi tro, att vi, långt ifrån att frukta för att draga någras villfarelser och andras vacklanden fram i dagens ljus, göra alla en tjenst med att klart och tydligt visa dem den afgrund, i hvilken vi varit nära att falla. Vi skulle önska, att vi kunde ingifva dem den sorg och smärta, hvaraf hela utskottet kände sig gripet. allt som de afhörda vittnena upprullade hela händelsernas tafla och utvecklade de afskyvärda teorier, som framkallat dessa. Vi hoppas, att detta intryck skall vara lyckobringande för landet, och vi tillhöra dem, som tro alltför fast på Frankrikes storhet och framtid för att draga i betänkande att kasta en så fullständig dager som möjligt öfver en för alltid beklagansvärd sida af dess historia. Sedan utskottet i första kapitlet, enligt en af krigsministern Leflö afgitven förklaring, påpekat, att nationalgardet icke ville låta sig afväpnas, lemnas i andra kapitlet en redogörelse för den upproriska centralkomitens ursprung — den institution som gaf den första och väsentligaste stöten till upproret d. 18 Mars. Utskottet är efter general Trochus försäkringar, understödda at general Ducrots närmare angifvanden, hugadt att tro, det centralkomitön af d. 18 Mars redan existerat i rudimentärt tillstånd från d. 5 Sept., då kejsardömet störtades och republiken kom till stånd. Såsom en af de vigtigaste orsakerna till förbittringen i Paris framhålles i betänkandet lagen om förlängd tid för infriandet af förfallna vexlar, och till stöd för denna åsigt tramhålles den stora skillnaden mellan nationalgardets af egen drift framkallade hållning d. 31 Okt. och dess fullständiga likgiltighet d. 18 Mars. Det heter bärom: De 150,000 man, som utryckte på aftonen d. 31 Okt. ur Hötel de Ville för att understödja general Trochu hade hvarken blifvit socialister eller anhängare af Kommunen d. 18 Mars; men oroliga för framtiden i sin ställning som handlande och missnöjda med en lag, som enl. deras förmenande ej skyddade tillräckligt deras intressen, afhöllo de sig ifrån att taga sina gevär och begifva sig ut på gatan, likasom de redan d. 8 Febr. afhållit sig ifrån att taga sina röstsedlar och rösta. I det andra kapitlet, der det talas om regeringens förflyttning till Versailles, är betänkandet af synnerligt intresse. Sedan det erinrat om inrikesministerns två, tre på hvardra följande proklamationer i afsigt att söka upprycka nationalgardet ur dess likgiltighet och derefter omtalat regeringens uppgifvande af ställningen, yttras vidare: I det hr Thiers derpå bedömde ställningen med en statsmans blick och med en från våra förra revolutioner hemtad erfarenhet, beslöt han, att regeringen och armn skulle lemna Paris för att förflyttas till Versailles. General Vinoy och krigsministern voro så godt som de ende, hvilka delade chefens tör verkställande makten mening. Största delen af de andra ministrarne trodde, att man borde qvarstanna i Paris och att man ännu kunde der beherrska ställningen. Historien skall utan tvifvel komma att säga, att detta beslut räddat Frankrike; men hon skall helt säkert äfven tadla den straffvärda oskicklighet, hvarmed Thiers befallningar blefvo åtlydda. Angående parisermairernas (och några deputerade för Loiredepartementet) sammankomst på aftonen d. 18 Mars anmärkes: Vid detta första sammanträde trädde komunalmyndighetens fullständiga vanmakt gentemot upproret redan klart i dagen. I det tredje kapitlet talas om utrymmandet af fästena kring Paris och om Thiera betänkligheter i afseende på fästet Mont Valerien. Det yttras härom: Thiers utvecklade (för de deputerade i Versailles) skälen till detta vigtiga beslut, han måst fatta: armåns räddning syntes honom likbetydande med Frankrikes och han hade framför allt velat söka att rädda soldaterna ifrån myteriets smitta. De deputerade gillade det fattade beslutet, men påyrkade likväl, att man skulle besätta gsydfåstena och Mont Valerien; men Thiers, som var öfvertygad om, att Mont Valerien var tillräckligt bevakadt och städse var besluten att icke splittra de krafter han hade qvar, gaf icke efter för deras föreställningar, och om aftonen begåfvo sig några af dem i sina kollegers namn till chefen förj verkställande makten, för att ånyo uppmana honom att återkalla befallningen om fästenas utrymmande. General Vinoy anlände om natten och utvecklade tillåtelse att få skicka det 119:de linieregementet, på hvilket man kunde fullständigt lita, samt några artillerioch ingeniörtrupper till Mont Valrien, hvilket var på samma gång nyckeln till Paris och ett bålverk för Versailles. Ötverstelöjtnant Lockner hade endast 28 jägare med 20 gevär för att försvara Mont Valerien ; natten mellan d. 19 och 20 Mars var mycket kritisk för honom. Det fanns blott den lilla vaktposten vid ingången, då en sergeant af det upproriska nationalgardet i centralkomitens namn underrättade öfverstelöjtaanten om framryckandet af tvenne batalj ner från Tornes och Batignolles, hvilka skulle komma för att taga fästet i besittning. Men kl. 12 10 anlände den första bataljonen af 119:de regementet från Versailles, och fästet var råddadt. Dessa upplysningar i utskottsbetänkandet, ur hvilket vi skola framdeles återgifva flera utdrag, utgöra vigtiga historiska bidrag, emedan de kasta ljus öfver några hittills i dunkel höljda punkter af upproret. Så t. ex. finner man af berättelsen om Mont Valgrien, huru nära Thiers var att genom sin envishet gifva de upproriska segren i händerna. Då kommunisterna framryckte i ivenne kolonner på sin beryktade marsch från Paris mot Versailles, blef, som bekant, den