Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 2

— Emedan det tycks ha gjort den afsigt jag hade fattat alldeles om intet. — Och hvilken var då din afsigt? — Att tala med dig om dig sjelf. Vet du, Fraub, jag kan ej låta bli att tycka att någonting fattas dig. Jag vet att du ännu ej återhemtat dig efter de försakelser och mödor du var underkastad der ute; men jag fruktar att du lider af någonting ännu värre än följderna af dessa. — Hvilket är då detta onda? frågade Frank i det han trädde hennes arm under sin och ömt tryckte hennes hand. — Jag fruktar, Frank, att du lider snarare af en själsjukdom än af en kroppslig. Jag kan knappt förklara mig; men jag tror att måhända, det verksamma lif du nyligen fört, de bullersamma och oroliga scener i hvilka du deltagit gjort dig opassande för det lugna lif till hvilket du kanske allt för plötsligt öfvergått. . — Min älskade flicka, om detta bullersamma lif sortfarit — om det ej blifvit utbytt mot lugn, skulle jag ha dött. — Måhända; men kanske att lugnet får fortfara allt för länge. Jag dömer endast af hvad jag har för ögonen. Du vet, eller kanhäoda vet du icke, att jag gifver akt på hvarje förändring i ditt ansigte och, så vidt jag kan, på hvarje förändring i ditt inre. Då du ej deltager i något samtal, är du ständigt modstulen och tankfull, och äfven då du talar med mig har jag ofta funnit att du är tankspridd och frånvarande. Så var det ej förr. Frank hvarföre är det så nu?