Göteborgsposten – 4 mars 1872, sida 1

träden och låta dig se de olika molugruppecingarno under ioflytandet af den vestliga vinden och göra dig mottaglig för högre intryck. — Nå, hvad är anledningen till detta ditt plötsliga beslut, om jag får fråga? — Önskan att rycka dig ur det tröghetstillstånd hvari du försjunkit. Vet du att alltsedan du kom hit, tror jag sannerligen ej att du varit så långt som på andra sidan terrassen, utan du har inskränkt dina promenader, alldeles som om du varit en fånge på hedersord och haft en bestämd gräns utstakad för dig, utom hvilken du ej egt rättighet att taga ett steg. — Jag tror sannerligen att du har rätt, sade Frank. Du förstår, min flicka, att en man för hvilken stark rörelse under många månader varit en tvungen sak erfar mindre behag deraf än en person för hvilken den varit ett angenämt tidsfördrif, och jag tror verkligen att jag under min vistelse i Australien gick, red, gräfde och arbetade så mycket att det skulle kunna räcka till för hela min återstående lifstid. — Ingenting annat än tröghet och lättja, säger jag; en ovana som får allt mera makt med dig för hvarje dag, och som jag genast måste taga i tu med och sätta en gräns för. Redan denna morgon skola vi göra första angreppet mot fienden. Der är er hatt, min herre, sade hon i det hon med änden af sin parasoll pekade på den plats der hatten hängde; sätt den på hufvudet och följ med mig.