Göteborgsposten – 1 mars 1872, sida 1

—— — —p—n ö — I värde eåledes ä härifrån afräknar tvenne fot såsom varande skifferblandade, återstår likväl ett lager innehållande rent kol af mer än 6 fots tjocklek. Till jomförelse må nämnas att den mäktigaste flötsen vid Höganäs stenkolsgrufva är 6 dec.tum samt att inom sjelfva Newcastles grutdistrikt intet kollager finnes som i mäktighet ötvergår sex fot. Den kolförande formationen i Skane sträcker sig öfver en ytvidd på 4 mils längd samt 12, mils största bredd, oeh det är således att hoppas att resultatet af borrningarne vid Raus ej skall bli något enstående. I den ej mera för band utan med maskiner arbetande industriens tidehvarf äro kolen kanske det förnämsta vilkoret sör en produktion i stort, och dessa ko grukvor må. således väl benämnas guldgrutvor tör vårt land, såvidt de vid den framtida bearbetningen visa sig motsvara de förhoppningar som nu fästas vid dem. Skall emellertid det välstånd, hvars spår på så mängahanda sätt röjas och hvars ytierligare stegring nya händelser ställa i utsigt, blifva en ständig tillhörighet för vårt folk? Eller är det blott en oäkta förgyllning, hvilken, såsom förr en gång skedde, snart åter skall. falla bort, ställande tram i så mycket skarpare dager den torfughet som verkligen tillhör vårt land? Farhågor af sistnämnda art hör man stundom uttalas, dock ottare enskildt än offentligt. Man befarar att nu liksom i de goda ären under 1850:talet den gynnsamma ställningen skall mana till örverspekulation, att kapitalen skola nedläggas i företag, hvilka först i en sen framtid bära frukt, och att härigenom möjligen tillochmed en kris, om ock at milda drnensioner, skall uppstä. Vi tro att denna fruktan är ogrundad. Det är väl sannt att Sveriges egendomliga törhållanden i många hänseenden göra en ställning sådan som den närvarande här vanskligare ån annorstädes. Skördens utfall är för värt land af lika stor, om icke större, vigt än för de flesta ötriga länder, medan klimatets beskaffenhet gör förekomsten at missväxtår mera möjlig. En mängd af förnödenheter trån främmande länder ingår i våra lenadsbehof och vid skördens felslagning måste vi derför tillgripa sjeltva kapitalet för att kunna liqvidera de nytuga ting trån utlandet hvilkas bruk numera blivit för oss nödvändigt. Ar då en för stor del af det rörliga kapitalet j I i vergängen i fast form, så är det tydligt att dettas frigörelse igen icke kan för sig gå utan många -enskiltes ruin och delvis allmän stockning. Åtskilliga omständigheter finnas dock, hvilka bidraga till att aflagsna tanken om en sådan evenvwualitet. Vi torvara ännu i våra lador större delen af fjolårets rika äring, hvars nuu ej Imgåätt såsom en beeöfverflöd som zu omiss let pc gen räder. D uarivgar som otå jordö rast i betydelse tor oss, jornvorksI 2 skogsdriften, arbeta under gynnohnnKturer an sedau laus Lid ulIvana varit tallet, och man behöfver salunda icke ens taga de törhoppningar, hvilka gömmas under den skanska Joruens yta, med i räkningen för att inse det vi äro bättre i stånd an någonsin att möta den gamle fienden ull vårt välstånd missväxten, om denne emot förmodan åter skulle infinna sig. Eu försigtighetsmått hade det visserligen varit, och vi ha för vår del alltid påyrkat detsamma, att tyngden af statens uppläning förlades utom landet och att man sökte tormå de stora utländska bankanstalter, hvilka ega öfver hela verlden utsträckta internationella förbindelser att fästa rot ätven inom vårt land. Genom det förra hade man bibehållit en större del af det inhemska kapitalet flytande, hvilket i en period af vå rask upparbetning som den närvarande är af nytta, och genom det senare hade man beredt möjlighet tör uppkomirande lånebehof att söka tilltredsställelse inom hela vår verldsdel, hvadan de nya företagen för sin utveckling ej behöft uteslutande bero af de vexlande konjunkturerna på vår egen inskränkta marknad. Får vårt land emellertid ännu blott ett godt år, skall det följda systemet visa sig oskadligt; inträffa tvenne eller flera sädane år skall det troligen framstå såsom nyttigt. När man derför från ståndpunkten af det närvarande sänder blicken ut öfver vårt lands ekonomiska framtid, tyckes det endast vara ljusa bilder som möta ögat, och vi kunna gå till det arbete, som utgor en af tidens bästa idrotter, främjandet af allmänt välstånd, med förtröstan om att de hinder, som resa sig, icke äro oöfvervinnerliga utan sådane som Med ärkhog ... 2 —