Göteborgsposten – 29 februari 1872, sida 2

save the queen! Helt visst gjorde han sig sjelf den frågan: hvarför skulle denna allians mellan vestmakterna brytas, hvilken var en trygghet för bådas välden och en borgen för de mindre staternas oberoende i Europa, ett värn mot russificeringen trån öster och amerikaniseringen från vester. Itrån den stund, denna allians bröts, sjönk kejsardömet gradvis ned, tills det uppslukades af katastrofen vid Sdan, under det att Englands maktställning återigen äfven varit i nedgående, tills det måste från vestern höra liksom ett skrän under festjublet, att den nordamerikanska republiken ej vill på något vilkor gifva efter i sina fordringar om ersättning för Englands handlingssätt under det borgerliga kriget. Låter det icke tänka sig, att Napoleon III med ett bittert leende erinrat sig sin plan med Mexico, hvarifrån han kunde understödt Sydstaterna, om England icke öfvergifvit honom, då Amerika varit tudeladt, såsom det väl måste bli en gång? Men under alla omständigheter är det antagligt, att den landsflyktige kejsaren med afund sett den hyllning, som egnades Englands drottning. Huru mycket mera än hon hade icke han ansträngt hela sin själsoch inbillningskraft för att kunna dels törvärfva, dels bibehålla gunsten hos det folk, som han blifvit satt att styra! Huru mycket tyngre bekymmer hade icke nedtryckt honom? Huru mycket ifrigare hade icke ränkernas och partiintrigernas nät knutits kring hans tron? Och han var likväl i denna stund afsatt, under det att Victoria, mera familjemor än suverän, var i sin lefnadsqväll ännu så uppburen. Utan tvifvel måste han härvid jemtöra skaplynnet hos den nation, öfver hvilken hon regerar, och den, öfver hvilken han herrskat. Hos det ena folket är friheten gammal redan; det eger sin magna charta, sin konstitution och har beviljat kronan vissa begränsade prerogativer. Hos det andra folket är friheten ett zigenarbarn, vildt och obändigt till sin natur, hvarför det ej älskas, utan snarare försmås af folket. Det föddes vid foten af den guillotin, under hvilken det gamla oinskränkta konungadömet bortsopades, och det har sedan tuktats med ris at prester och militär. Men det skulle kanske varit annorlunda, åtminstone något annorlunda, om han, Napoleon, sökt ifrån början sin ära lika mycket i att göra det sjelfsvåldiga barnet artigt som i de storartade politiska planer utåt, hvilka skola det oaktadt kasta ett skimmer ötver hans regering. Han försummade det och friheten hämnades på honom sjelf. Då han började behandla henne mildare, reste hon sig emot honom och slog honom till marken. Om det är sannt, att Napoleon III vill afstå från sina kejsarrättigheter till förmån för sin son på den 16 Mars, då denne. blir enligt fransk lag myndig, bör man väl kunna tro, att fadren icke skall förgäta att, ännu med minnet af den stora hyllningen i London d. 27 Febr. i färskt minne, mana sin son till att, om han skulle få bestiga Frankrikes tron, söka sin och sitt folks lycka i befordrandet af dess inre frihet, emedan han endast så kan vinna dess varaktiga kärlek och i folkets kärlek allena kan suveränens tron ha ett fast och godt grundfäste. En tysk tidning kallar afsägelseryktet för en ny akt i den napoleonska komedien; men den skulle också kunna bli ett nytt blad i en lyckosammare del af Frankrikes historia, än de föregående, om den unge Napoleon på tronen kom att i någon mån följa drottning Victorias exempel i forna dagar: att höja sig öfver partierna och endast lefva för folkets lycka, med hvilken hans egen skall då vara oslitligt fastkedjad. Till hvilka erbarmligheter partilidelserna kunna leda, se vi annars just i denna stund i Frankrike. Der vill den republikanska regeringen nu tillvälla sig en makt öfver pressen, större än den kejsardömet någonsin egde, och — kan man tänha sig det? — demokraterna och republikanerna applådera af alla krafter, färdiga att utropa: å bas la presse! vivo la lebertä! glömsk af den skriande antitesen häri. Det demokratiska bladet Siecle, som under kejsardömet ansåg det för ett tyranni utan like, att Rochefort efter lagligt åtal och dom fängslades för några månader, helsar nu med entusiasm en lag, som sätter regeringen i stånd att med drakonisk stränghet undertrycka hvarje opposition inom pressen och på de allmänna mötena. Den af regeringen föreslagna lagen gifver Thiers oinskränkt makt ötver hans motståndare, öfver legitimister, orlåäanister, bonapartister, radikala, socialister och kommunister, och deraf kommer det sig, att venstra centern, som utgör Thiers egentliga parti, alls icke känner någon betänkl:ghet öfver lagen, fastän denna, om regeringen skulle öfvergå i andra händer, mycket kan komma att användas mot sjelfva anhängarne af den förnuftiga republiken. I Thiers tidning Bien T) 11 . NN — — rv —. a — fe