Göteborgsposten – 29 februari 1872, sida 3

att samtidigt en rosenröd tungspets obstinat stacks fram mellan munnens perlrader. Folket skrattade, men den unga ladyn. undfick ögonblickligen, hvad hon förtjenat, en ganska omild småll af en medföljande vaksam och sträng kammarfru. Kanske lärde detta miniatyriurstinnan i tid, att det icke är JFashion att göra gubbar åt ett troget folk — isynnerhet när det hurrar! Tänk om kammarherrarne och kammarfruarne alltid vore lika vaksamma, äfven när det gåller — de stora barnen. Folket är ej alltid böjdt för att skratta, ibland känner det kanske sjelft lust att — smålla till!