Göteborgsposten – 28 februari 1872, sida 1

—— — — — — Kan ni svära på det? frågade mr Pentweazle. — Ja, svarade Grogram. — Jag har ej min bok till hands, sade mr Pentweazle; men jag skall skaffa en och låta er svära. Gwynruthin! Elfte telegrafstolpeni upprepade han med en lång suck. Nå väl, min man, ni har gjort det bästa dagsverke i dag som ni i hela ert lif gjort. XVII Att mr Pentveazlees rörelser oj genast lämpades efter den tydliga underrättelse han erhållit, var för Grogram en källa till stor förvåning. Den lille gentlemannen hade visat sig så enträgen och ifrig i sin önskan att få del af detaljerna, att Grogram trodde att sedan han en gång fått de upplysningar han eftersträfvade skulle han ej låta en enda timma till gå förbi utan att gifva order om uppbrott. Men sedan mr Pentweazle uttalat de lyckönskande ord till sin kamrat som redan blifvit anförda, försjönk han i en tystnad ur hvilken ingenting under loppet af hela denna afton förmådde rycka honom. Hans uppförande antydde än lugn, än oro. Under inflytandet af det förra kunde han sitta i all maklighet framför brasan och endast derigenom gifva tecken till vakenhet, att han emellanåt gnuggade sina små ben eller sträckte ut dem för att så mycket bättre mottaga värma från eldbrasan, under det han på samma gång smålog för sig sjelf och nickade bifallande med hufvudet. Under orons inflyteade kunde han